Utmanad IGEN.

Idag är det kul på praktiken ;) Denna från Katten

Fem saker i din frys:1. Korv
2. Pyttipanna
3. Fryst förpackning av exotisk frukt
4. Kött som NÅGON lade dit för typ 2 år sen.
5. En massa is, och inte av typen man stoppar i ett glas.

 

Fem saker i din garderob:

1. Underligt nog kläder.
2. Skor
3. Väskor
4. Tvätt (är iofs kläder)
5. Sånt som jag inte vet vart jag ska stoppa någon annanstanns… 

Fem saker i din bil:

1. Ett stycke trasigt nånting som gör att biljävlen står still.
2. Cd-skivor som förmodligen är döda av kylan.
3. Massa cola- och powerkingburkar. Tomma.
4. 1 badanka, lämnad av min dotter.
5. Blyersättning, för att min bil är en -83a, just like me.

Fem saker i din handväska:
Eftersom att min nya jacka har så många fickor har jag rationaliserat bort handväska ett tag.

1. ”Mig äger ingen” i pocketform.
2. Mössa
3. Vantar (räknar som ett par)
4. Busskort
5. Massa mynt

Utmanad.

För typ hundra år sen. Av pappa.

1. Hur mycket slösar du ungefär i månaden på kläder, smink och skor?
Vissa månader ingenting och vissa massor. Men kanske 10000 per år?

2. Dyraste plagget/skorna du köpt?
Min jacka tror jag, den jag köpte i år. 2900.

3. Bästa fynd i år?
Mina Replay-jeans i somras, betalade 480 och ordinarie är 1400.

4. Ett köp som fortfarande finns i garderoben med prislappen kvar?
Inget, när jag väl har bestämt mig för att behålla nåt måste jag slita lappen, annars får jag ångest över att ngt hänger oanvänt i garderoben… Studip I know.

5. Hur många par skor har du hittills köpt under 2008?
Faktiskt bara 2. Men jag lovar att bli bättre nästa år :)

6. Om jag gav dig 1000 kronor, vad skulle du köpa för dem?
Julklappar…

7. Hur mycket pengar är du villig att spendera på en vinterjacka?
För rätt jacka; ungefär hur mycket som helst. Men smärtgränsen går nog vid 400, iaf just nu. Jag köpte en för 3500 men lämnade tillbaka den för att den satt knäppt och bytte till den för 2900.

8. Brukar du dölja dina påsar när du
kommer hem efter en shoppingrunda, för att slippa höra klagomål över
ditt sätt att spendera pengar?

Nä, jag bor själv och svarar bara inför mig själv. Jag prioriterar shopping framför andra nöjen men inte framför ”måsten”.

9. Spara eller slösa?
Svarar som pappa – undviker att tänka så.

10. Dina fem senaste köp?
Jacka till mig, fleecejacka åt ungen, 2 klänningar, mössa åt mig.

Back to life.

Helgens bravader ligger bakom oss, känns som en evighet sen och helt overkligt. Konstigt, i vanliga fall skulle jag älta, älta lite till för att slutligen älta. Men inte nu. Självbevarelsedrift? Överlvnadsinstinkt? Eller kan det faktiskt vara så att jag kommit någonstanns med mitt ”en dag i taget”-projekt? Vem bryr sig, så länge det ligger där bakom mig, som en erfarenhet men utan att störa mig i nutiden.

Bäbisen är på dagis för första dagen sen förra torsdagen. Hon ska vara i helgen, jag jobbar för första gången på typ 3 veckor. Jag längtar inte, men jag behöver pengarna, really need them. Det ska bli så skönt om 1,5 år när jag är KLAR och BARA har ETT heltidsarbete. Rena rama semestern.

Livet är rätt bra, har ett samtal jag måste ringa som jag går och draaaaaaaaaar på. Känns som om jag inte har rätt till att prata med min psykolog om jag inte mår dåligt och håller på att dö. Som att mina problem nu är triviala och nedgraderade till vanliga svensson-problem och därför kan jag inte gå dit. Men så säger den andra sidan att vafan, har du nu en psykolog som känt dig i nästan 3 år, då är det väl bara att gå dit och prata. Ja, jo, men tänk om hon säger nej!? Fast det tror jag inte, men ändå, tänk om. Vart ska jag då ta vägen!? Blir ju ruinerad om jag ska gå privat, en liten investering för en långsiktigt fungerande vardag, men ändå. Så jag ska ringa, I promise :)

Förhoppningsvis får jag spendera lördag kväll med min pojke, han som fortfarande får magen att pirra, men vi får se. Eller egentligen inte, om H inte får sova borta så tänker jag åtminstone sno åt mig en kväll tillsammans med honom på hemmaplan. Förra helgen var SÅ trevlig, det var en kanon helg på alla sätt och vis. Brukar det iofs vara, men ändå.

Nu ska jag ta en lunch-rök och sen ska jag återgå till praktiken.

Kram Ew.

Skrämd.

Ja då har jag haft min första akuta ambulanstur med min dotter. Och helt klart önskar jag att det var den sista. Rädsla, kall hård fruktansvärd rädsla. 

Det var feberkramper, inte farligt, man dör inte. Men skräcken när ögonen var låsta uppåt, när hennes kropp skakade och händerna pulserade… Tankarna snuddade vid det förbjudna, tänk om hon inte klarar sig. 

Sin tur var hade vi en prinsessa där, en som vaqr lugn, visste vad man skulle göra, ringde och fixade. Efter min förlamning släppte gick jag in i något mode. Kom ihåg plånbok och lamm när det var dags att gå ut med ambulans på väg med blåljus, prinsessan får med sig jacka och hinner stänga av ugnen. Kvar står kycklingen och all annan mat vi skulle lagat.

När ambulansen svängde in släppte krampen, efter ungefär en kvart. Väl inne piggnar hon till när medicinen jag gett börjar verka. I ambulansen är hon arg när hon ska få syrgas, det betyder att hon återfått lite av sin styrka. Vi blev inskrivna och hela kvällen och natten fick vi nedsättande, ipren och alvedon varvat, febern kom alltid tillbaka. På förmiddagen fick vi åka hem, Katten hämtade. Hela dagen samma doser, hela natten likadant. Ingen utav oss har sovit. Jag är hemma idag, vågar inte släppa taget. I kylen ligger en spruta Stesolid, om det skulle komma tillbaka. Det är tryggt.

Kanske kan jag lämna henne med Mamma imorgon. Vi vet inte när febern kommer släppa, ingenting verkar fungera. Hon har ätit penicillin sen i fredags och det biter inte. Säkert ett virus, men hon har varit sjuk 2,5 vecka. Vi är båda lika slut, men tröttheten är inte ens jobbig längre, hon lever och det var aldrig någon fara, det är huvudsaken.

Vi har mycket hjälp, folk ställer upp när vi behöver saker, jag ska bara bli av med rädslan att hon plötsligt ska få feber och krampa igen. Hur vet jag det om hon sover i eget rum!? Hennes resesäng står oanvänd vid fotändan, hon sover med mig. Det är när febern stiger snabbt det kan hända, inte beroende på hur hög feber hon har, Jag tempar en gång i kvarten…

Nu ska jag ägna tid åt henne. Lilla älskade Haeyli.

Kram Ew.

Oh but how it is.

Samtidigt som jag suckar över hur körigt livet är ibland, tröttheten som tog överhanden och fick mig att vackla märkbart för ett par dagar sen, oförmågan att hinna och klara allt det där jag vill, suget efter mer än vad jag har. Allt det, trots allt det stannar jag oftare och oftare upp och ler åt att jag har allt det där. Jag är trött för att jag jobbar, vårdar mina relationer med människor, är med min dotter. Oförmågan att hinna förverkliga alla drömmar är för att tiden går till det som är viktigast – dom som betyder allt. Suget efter mer än vad jag har är vad som kommer få mig att fortsätta kliva upp trots att jag är trött. Vad är inte det om rikedom?

Jag vill inte bli bekväm, helt nöjd och inte vilja mer. Visst, jag vill blir klar och få en stabil sysselsättning, en konsekvent och långsiktig lösning, men jag vill alltid sträva framåt.

Så lösningen? Balans. Alltid balans. Dett innebär betydligt mycket mer än vad man kanske kan tro, jag tror att balans är själva nyckeln som jag kanske sökt. Sen att det är ett jävla jobb att komma till BALANS är en annan femma. Nästa månad kanske det är vad som kommer att få mig att kliva upp, att fortsätta sträva.

I morgon fyller min pappa år. Jag önskar han stod bakom dörren och knackade på när jag vaknade. Men det kommer han inte göra. Trösten är väl att han nog önskar att jag stod bakom hans dörr :)

Kram Ew.

On hold.

Jag har massor av blogginlägg i huvudet, flera om dagen. Jag formulerar dom tom. Men när jag sätter mig och ska skriva minns jag plötsligt ingenting. Man skulle kunna göra som min pappa och helt enkelt bära med sig en bok där man skriver ned allting. Men det känns som ÄNNU en sak som ”ska” göras. För mig blir allting jätte-projekt, jag kan liksom inte nöja mig med att det blir som det blir, utan det ska vara perfekt, felfritt, och då blir det ingenting istället. Så det blir väl ett inlägg om just det.

Jag gör mig själv besviken, flera gånger om dagen. Jag bygger upp förväntningar och jag bygger upp scenarion om hur det ska bli. Det går tom så långt så att jag planerar andras reaktioner och handlingar, och det går ju inte, människors reaktioner går inte att förutse. Så alltså blir jag konstant besviken, för att jag förväntar mig reaktioner hos folk som uteblir, och jag sätter upp ouppnåerliga mål för mig själv. Ingen människa kan lyckas med saker som jag sätter upp som mål för mig själv att lyckas med.

Alltså blir jag besviken. Det här är ett beteende jag är smärtsamt medveten om, och som jag för första gången på riktigt tänker försöka jobba med. Det blir dock lite moment 22, för om jag inte lyckas gör jag ju mig själv besviken igen :) God my life is complicated. För att jag gjort det så. Har några teorier om vad som kan ha fört mig hit till det här beteendet, men det är inget som tål att vädras i en blogg.

Jag har någon typ av strategi för hur det här ska gå till. För det första ska jag ringa min terapeut på måndag och be om en tid, för att få lite struktur. Det finns flera saker som gör mig destruktiv, inte fysiskt, men väl psykiskt. Jag har en del olater för mig som blir påfrestande för de människor som är runt mig dagligen. Och när jag pratar om det inser jag att allt hänger ihop (what a surprise, men ibland är jag inte så snabb) men på ett sätt som någon utbildad kanske kan hjälpa mig med. Min pojkvän brukar säga att jag borde slappna av och bara vara, och det är något jag innerligt önskar att jag kunde. Jag stressar för att hinna slappna av. Det är inte sunt. Magkatarr, dålig hy och förkylningar som avlöser varandra brukar vara tecken på detta leverne, och det är ständigt återkommande. På något sätt hanterar jag det när det väl blir lite väl uppenbart, men tiden efter blir bara upptakten på nästa utbrott. Det här är inget jag brukar prata om, folk har en tendens att börja prata om avslappningsövningar och ”du måste lära dig slappna av” och Ja, ni har rätt, men så enkelt är det inte.

Så det vill jag också lära mig, att vara här idag, inte igår och inte imorgon, utan idag. Det började jag med för ett par veckor sen, och det funkade strålande. Sen glömde jag bort att jag höll på att lära mig leva i nuet och vips är jag stressad igen. Så nu tänker jag lägga det på skrivbordet på min mobiltelefon så kanske jag kan komma ihåg det. För det var verkligen bra för mig. Om idag suger så behöver jag inte oroa mig, för imorgon är en helt ny dag, oberoende av idag. Och om idag blir en riktigt bra dag, så behöver jag inte stressa över att imorgon också måste bli en ny dag, för det spelar ingen roll vilken typ av dag det blir, för dagen efter det är också en helt ny dag. Hakuna Matata :) Så ni ser, mina tankescheman är helt fuckade och destruktiva, jag är expert på att vältra mig i det som varit och oroa mig för det som ska komma. Dagarna rinner förbi och jag minns dom inte ens. En bra helg överskuggas av att den innan var dålig, och att nästa kanske blir tråkig. Men den där veckan när jag levde idag, det var en av de bästa veckorna på länge. Sen tar den där självdestruktiva delen av hjärnan över och vips! så är jag tillbaka i gamla mönster.

Now, don’t get me wrong, jag är inte särskilt olycklig, faktiskt inte alls. Men mitt liv har varit on hold ganska länge nu, stått still och jag har inte kunnat glädjas åt det som faktiskt är bra. Allt har liksom varit samma hela tiden. För att allt var tungt och jobbigt förra hösten stängde jag av, för att skydda mig själv trodde jag. Men det var det ju inte, det var nog för att slippa ta ansvar för livet NU. Så nu försöker vi igen, en dag i taget. Projekt Ändra Personlighet är ju livslångt, och inte något som bör ha en tidsgräns eller innebära stress. Dessutom kan man inte ändra personlighet, man bör snarare prata om att lära sig hitta dom där sakerna om en själv man gillar och lära sig skippa dom man inte tycker om. Kanske är det inte ens viktigt att göra sig av med dom, utan istället helt enkelt lära sig kontrollera sig själv och vänja hjärnan vid det, så att det går på rutin. Utan att för den sakens skull stoppa undan ”jobbiga” känslor, utan hitta ett konstruktivt sätt att prata om dom. Jag har en tendens att inte prata om sånt jag tycker är jobbigt med vänner, och pojkvän, för att sedan, när det byggts upp så mycket, vända det till ilska och bitterhet och nästan bli manipulativ så att jag vänder det till deras fel, för att jag inte klarar av det faktum att jag får skylla mig själv som inte vågade ta det på en gång. Man måste äga sina känslor, och jag gör inte det längre. Så det hoppas jag att det här leva idag kommer göra, för idag kommer aldrig igen så jag måste ju ta det idag, och inte vänta.

Det var mycket på en gång, nu ska jag begrunda allt detta. I sängen, sovandes en stund :) Det är dags för dagsluren, både jag och Haeyli är trötta efter tågbanebygge, lång mysig frukost med tända ljus och dansande såhär på förmiddagen. Om vi hinner när vi vaknar ska vi gå ut, det är frost på marken och minusgrader, så man får bylsa på sig och bli röd om kinderna! Äntligen. Just det, solen lyser också. Denna kuststad i norra sverige visar sig från sin bästa höst-sida. Ni vet inte vad ni missar :)

Kram Ew.

Oh beautiful day.

Mmmmm vilken sovmorgon, och vaknade utan att känna mig FÖR utvilad,vilket ofta blir fallet när jag ska sova ut. Det är som om jag sovit för lite så kroppen ska ta igen 2 veckor av för lite sömn och därför sover alldeles för länge. Man vaknar med huvudvärk och är seg hela dagen. Men inte idag. Jag har haft chans att vila mig under någon månad nu så jag ligger i fas, som sagt, wonderfull day.

Ska jobba några timmar idag och sen ska vi på inflyttningsfest hos ett par kompisar. Dom har förvisso bott här nu ganska länge, men det är en ruskigt bra ursäkt för en fest. Om man nu tycker att man behöver en ursäkt :)

Första veckan på praktiken är till ända. Proverna gick bra att ta på ungen i fredags, 5 rör tog dom, chockerande att så mycket blod kan tas från en liten kropp utan att det märks. Fick en kommentar om jag förstod varför det är så jobbigt när barnen ska tappas på blod nu. Visst förstår jag, men jag blir liksom inte rädd, orolig, ledsen eller särskilt påverkad faktiskt. Hon är bedövad och det enda hon reagerade på var att jag höll fast henne, vilket hon INTE gillade. Men jag förstår varför man som förälder tycker det är jobbigt när det ska göras ingrepp på barnen, framförallt förstår jag den här personens känslor eftersom att varenda blodprov kan innebära att ett nytt problem, en ny sjukdom eller ännu värre, INTE visa på något fel så att letandet måste fortsätta utan åtgärd eller utan att se ett slut på allt. Nu är det ju inte så med dom här bldproverna på min unge, hon är ju inte sjuk i den bemärkelsen. Så visst förstår jag M :)

Nu ringde min pappa så nu ska jag surra med honom.

KRam Ew.

Håhåjaja.

I morgon är det dag 3 på min praktik. Dag 3 av 30. Allt känns bra, och de tär kul. Har fått ett eget kontor, egen dator, egen log-in och eget passerkort. Så det känns bra. Folke tär trevliga. När veckan är slut har jag fått prova på allt som är inkluderat i rollen Läkarasekreterare på Ortopeden, Sunderby Sjukhus. Det ni…

Dag 3 och första dagen med de tider jag ska ha nu 27 dagar framöver. I måndags började jag 9 och i dag har vi varit hos läkaren med H. I morgon börjar jag 08.00. Men jag korrigerade just den tiden till 08.05 eftersom att jag annars snällt får åka hemifrån way, way to early. Som det är nu ringer klockan 06.00 om vi duschat på kvällen innan och 05.40 om det ska duschas på morgonen. Early enough. Ungen är ju inte direkt SÅ morgonpigg, hon tycker ofta att hon ska somna om när det är sådana här tidiga morgnar.

Läkarbesöket gick bra, hon har fått inhalator som ska användas i 4 veckor och själva inhalarenadet gick bara bra. Så nu hoppas vi att denna 4-veckors kur får bort den elaka hostan och att den aldrig kommer tillbaka. Hyser inga hopp om det dock, risken är stor att OM det hjälper, och hostan inte kommer tillbaka direkt vi slutar, så kommer den tillbaak vid nästa förkylning. Men nu kör vi såhär, kanske funkar det :) Magen hade dom inte så mycket att säga om, helt klart utspänd buk och gaser i tarmarna, prover på gluten och komjölk beställda. Så länge föreslog hon att dränka den varma, goda maten i matolja åt ungen och desutom ta bort vällingen. Mmm eller hur, vi väntar på dom där proven först ska ni se. PRov som fö får tas på vårdcentralen, eftersom att dom inte riktigt var med i gamet idag på barnkliniken. Doktorn sade att prover skulle tas redan i början av det 45 minute rlånga besöket, varpå Embla-plåster sattes på EFTER dessa 45 minuter. Sen väntade 60 minuter till innan dom togs av och SEN mina vänner skulle det springas omkring och leka så att blodkärlen fick gå ut sig eftersoma tt dom tydligen drar ihop sig av bedövningen. Taskigt planerat, men jag borde tänkt på det själv. Så 2 timmar och 10 minuter senare skulle det tappas blod i inte mindre än 5 rör. Inget blod i arm 1, inget blod i arm 2 och när man skulle prova arm 1 med nål 3 sade jag stopp, det fick vara bra för idag. H var dyngtrött, klockan nästan 12, och hon brukar ha sovit klart ungefär då. Så mamma ska ta med henne på fredag och ta nya prover, på den nya vårdcentralen hoppas jag. Vi ska byta till den som hör till vårat område, Porsö VC har varit en bra vän men nu är jag redo att släppa det helt och se vad Örnäsets VC har att erbjuda på 200-talet. Sist jag var där var när jag fick veta att Haeyli låg i min mage, före det var det bra många år sen jag var där. Nåväl, annan historia.

Jag är jättetrött så jag ska krypa i säng. I morgon när jag vaknar börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Ett kapitel jag hoppas kommer sluta med succe and a happy ending. Annars vet jag inte riktigt vad mer jag ska ta till för att det ska bli bra. Det jag gör nu var min sista utväg, mitt säkra kort, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva använda. Och nu har jag dragit fram det och i morgno kastar jag in det. Blir det inte vinst nu finns det inte så många alternativ kvar. Så håll tummarna för att det fungerar! Resultatet kan ta upp till ett år att visa sig så vägen är lång. Men som sagt, håll tummarna, för den här lilla tjejen är just nu rätt skakis…

Åh just det, på lördag ska jag för första gången ha en ”utomstående” barnvakt. En sån där som kommer när H sover och åker hem när jag kommer hem. En tonåring som jag förvisso kännt i 8 år, och som är en del av min ”andra” (icke-biologiska) familj, men ändock en barnvakt enligt konstens alla regler. Coolt, både att tonåringen är så stor att hon kan sitta barnvakt en hel kväll, och lika coolt att min unge är så stor att man kan ha en sån barnvakt :) Coolt att jag HAR en unge att sitta barnvakt till och coolt att jag har tonåringar i min familj som är sådär härligt penga-intresserade så att man kan muta dom att vara barnvakt och ändå känna att det är inom familjen. Det slår mig fortfarande ibland, jag är Mamma….

Nästa onsdag ska jag på underbara Sophie Zelmani!!! Då ska T vara ”barnvakt” men det räknas inte riktigt, för han är ju liksom Uncle T.

Bäst med allt det här är nästan att allt sker när hon sover, sån frihet att kunna ta in någon på kvällen när hon sover så att jag kan åka iväg och använda en helt vanlig kväll till mig själv. Det är inte många timmar tillsammans nu, jag och H, på vardagarna, men som det börjar utveckla sig nu så tar vi iaf vara på dom timmarna.

Blablablabla

God natt!

Kram Ew.

Helt okej.

Helgen blev bra, trots att jag faktiskt inte trodde det. Mycket tack vare älskade M. Lika delar skvalle, vin och vänskap fixade biffen. Cyklade hem sent och somnade gott, vaknade innan klockan ringde och jag tror faktiskt att det här blir en riktigt bra dag!

Ska somna bredvid Honom ikväll, det var över en vecka sen sist och ungefär lika länge sen vi sågs. Jag har svårt att förstå hur två människor kan vara så upptagna att dom inte hinner ses, men så ser det iaf ut. Så är livet, det rusar på.

Nu ska jag åka och jobba, vilket suger så jävla mycket så ni anar inte. Men det behövs, pengarna alltså, inför jul och praktiken som är lång och då hinner jag inte jobba. I november ha rjag inget annat val än att jobba, halvt studielån i december och hyran ska betalas då också, konstigt nog :)

Kram Ew.

Minus.

-0,8 grader på min termometer, kallaste den har visat sen sedvanlig nollställning i maj.

Betyder det att man får börja använda täckbyxor nu? Jag håller nämligen på att frysa ihjäl ute, men man vill ju inte vara först…

Det snöade dessutom i Kiruna idag.

Tänker inte göra några känslomässiga utsvävanden när det gäller den saken dock, har inte bestämt mig vad jag tycker ännu. Men en sak är klar; sol + snö = bättre än höst.

I övrigt har dagen sugigt, sen sugigt lite mer för att peaka en timme på eftermiddagen för att sen suga något jävulskt och sen trappa av lite för att nu bara suga 50% av  morse. Och inte ser jag några utsikter för att helgen ska suga mindre. Grrrrrrr.

Positivt tänkande var det ja.

Tack och godnatt,

Kram Ew.