One lonely night…

Jobbade till 21, bäbisen på dagis. I morgon ska P hämta henne på förmiddagen och vi möts inte förrän efter 18. Sen är det sova, och cirkusen börjar om igen. På söndag är jag ledig, och då ska vi bara mysa, Haeyli och jag. Snart är skolan klar, och livet blir lättare att överskåda. Just nu tänker jag inte, jag bara gör. Det jag vet är nödvändigt för min familj, min familj på 2, och för att vi ska ha det bra nu, sen och alltid. Jag förstår om alla andra inte förstår, och tro mig, det dåliga samvetet gnager även i MITT mammahjärta. Jag är inte känslokall, tvärtom. Men jag kan inte se det andra alternativet som ett alternativ, just nu är det här vad vi måste göra för att även framtiden ska lösa sig. I så många år har jag kastat bort min framtid på att förstöra den redan innan den hänt. Nu kan det inte vara så, får inte vara så. Jag har inga stora planer, inga grandiösa tankar om att ta över världen. Bara en utbildning, ett jobb under tiden och ett helt vanligt jobb att gå till om 2 år, med en normal lön (säkert en låginkomstintagares lön, men vem fan bryr sig), med arbetstider som gör att jag jobbar när Haeyli är i skolan. Med helgerna ledig, 5 veckor semester. Kanske en chans till extrajobb på IQ för lite extra pengar att lägga på något vi vill. Ett jävla normalt liv.

När har jag någonsin haft det? Det här är givetvis ingen optimal situation, och allt blir lite lidande, inget får full uppmärksamhet. Men nu ÄR det såhär, och jag tänker fullfölja det, för mig är det viktigt – att avsluta saker. Jag har aldrig gjort det heller.

I morse var jag hos en läkare. Återigen hänger jag ut mig själv. Det var en sån där ”nuharduätitmedicinlängeochviskakollahurdetgårförattvimåste”-tid. Fick träffa en kanonbra läkare, AT ofcourse, som sade en hel del vettigt. Jag tycker om läkare som lägger sig på min nivå, som förstår att jag har sjukdomsinsikt och som förstår att jag inte tramsar runt. Vad vi kom fram till är mindre viktigt i det här sammanhanget, det enda ni behöver veta är att det faktiskt fungerar. Jag lever efter min kalender, där står alla tider, skulle inte kunna svara på vilka tider jag jobbar eller går i skolan i övermorgon utan att titta där, jag lagar mat, jag tar hand om mitt barn så fort jag är ledig. Och jag andas, stadigt, tryggt och regelbundet.

Mitt barn växer och frodas. Hon lär sig nya saker varje dag. Hon ler när jag går och skrattar när jag hämtar henne. Hon myser i mitt knä, lägger sitt huvud mot mitt bröst och suckar lyckligt. Mina ögon fylls av tårar när jag är henne sådär nära. Hur kunde jag vara utan henne? Vem var jag utan henne? När jag påminns som den jag var så knyter det sig i magen. För första gången förstår jag vad det är att vara vuxen och vara en annan person än när man var en ungdom. Jag har levt i gränslandet i många år, gått mellan vuxen och ungdom länge. ”Aldrig ångrat en sak” har jag sagt otaliga gånger. Och för varje år som gått har det liksom funnits i bakhuvudet, att ja, man kanske gjorde en del saker man faktiskt inte gärna påminns om. Don’t get me wrong, det finns stora feta neonskyltar med saker som jag absolut ångrat, och alltid erkänt. Men tidigare har det nästan varit en grej det där om vem jag var, hur jag levde. Folk visst vem jag var och all publicitet är bra publicitet. Men nu, när den där snorungen Ewelina kommer och biter mig in the behind, ja då är det inte lätt att stå för vem man är. Någon som känner någon man riktigt pissat på – och så stå rman till svars för det nu…. Pinsamt är ordet :) Inga stora saker, bara det att jag nu förstår alla vuxna som sade ”tänk på vad du gör, för det är kvar för alltid”. Och vad svarade jag ”jag kommer ALLTID stå för vem jag är, jag gör ALDRIG saker jag inte vill, och jag kommer ALDRIG ångra ngt…” Jo hejsan. 25 år och en rad mindre smickrande saker som folk kan säga om mig. Men till mitt försvar måste jag säga att folk som sporadiskt träffat mig genom åren numera säger att jag verkligen växt till mig, till en stark och bra person. Jag sårar inte medvetet, eller såhär – jag sårar inte bara för att jag vill ha något. Det gorde jag när jag var tonåring. Och har, i ärlighetens namn, haft lite återfall på den punkten. (den var till dig M där i södern).

Hur mågna tack orkar ni hör innan ni ledsnar på mig!? Det är bara så jävla fantastiskt vilka människor jag har i mitt liv, nya som gamla. Tack för allt ni gör, för mig och för H.

Hög tid för sängen, en dag i morgon också som sagt…

Kram Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s