Happy happy!

S/J kommer hit på min och T’s FEST, jag blev så löjligt glad så jag började gråta. Fy fan vad jag saknar henne, känner inte efter och tänker inte på det förrän vi ska ses, en försvarsmekanism. Vi är båda kroniska ringer-aldrig-människor. Dvs, när vi hörs är det ”förlåt att jag inte ringt” – ”det är okej jag har inte heller ringt” och sen skrattar vi åt att vi alltid varit så. Eller, när jag flyttade från Stockholm skrev vi brev till varandra, ni vet, sådana där i kuvert som man hade frimärken på!? Sådana, i drivor. Jag har kvar varenda ett och när hon kommer hit ska jag tvinga henne att läsa dom med mig. Så jävla roligt.

S/J är den enda barndomsvännen jag har, vi har gått igenom allt tillsammans, eller inte tillsammans, på avstånd, men med varandra. Känt varandras smärta och även om vi inte hörts under tiden så har jag iaf altid kännt henne i mitt hjärta. En gång ringde jag, förtvivlad över situationen hemma, och ett par dagar senare var hon hemma hos mig. Då var jag 16 och LIVRÄDD och hon svepte in och lade sig som en snuttefilt runt mig. Höll min hand när jag grät och byggde upp mig och såg till så att jag var i ett stycke när hon åkte. Just för att jag vet att hon skulle göra det igen för mig, tusen gånger, så behövs det sällan. Där i mitt hjärta finns hon. Vi var 11, och började i 4an, när vi lärde känna varandra, vi hatade varandra, skrek alla möjliga ord till varandra som jag inte ens skulle använda mot någon jag tyckte illa om nu. Fiskis-ungar som vi var kunde vi svära mest av allt, grammatiken var åt helvete och vi var ett gäng ovettiga ungar, men svära, det kunde vi. På alla 20 språk ellerhurmångadetnuvar som fanns representerade på vår skola. Puta är liksom snällt jämfört med hur vi höll på. Tills vi, på ett sätt jag inte kommer ihåg, kom på att vi gillade varandra. Jag vet varför jag avskydde henne, hon bodde på fiiiiiiskarhöjden som var snobb-plejset i fiskis. I själva verket var det, och är väl kanske fortfarande, det stället där sådana som ”vi” UTAN betalningsanmärkningar och skulder kunde köpa hus. Resten av packet bodde nere i hyresrätterna. Och vi älskade det, och älskar än idag, trots att det ligger på ”fel” sida vattnet. Många gånger har man blickt ut över vattnet och tittat på de massiva miljon-villorna (dom var miljonvillor redan på 80-talet…) och tänkt att en dag, en dag ska jag också bo där. Fiskarhöjden, och båthöjden, är fortfarande säkert lugnare och tryggare än nere i fiskis, många bor kvar i de husen de köpte då på 70-talet när Miljonprojektet och folkhemmet frodades. Värdet måste stigit makalöst, men kanske inte riktigt så mycket att man har råd med en vill i saltsjöbaden, det riktiga saltsjöbaden alltså. När man skickar brev till fiskis ser det ut såhär:

Abdulla/Sven/Mohammed   Al Fajid/Svensson/Kothi
NgtsomharmedfiskarattgöraGATAN 1-24
133 xx SALTSJÖBADEN

Men jag kan avslöja att Fiskis är saltsjöbadens skam, den Stora Slummen med sina betongblock till hus. Och inte många gånger önskade jag att jag fick bo där på andra sidan vattnet, jag var stolt över att vara Förortsunge. Hellre dö än att vara uppstoppad snobb-unge i randig seglartröja med pipig röst och boring life. Eller så var vi i hemlighet avundsjuka och att det var därför man snodde deras moppar, brände upp deras sopcontainrar och i allmänhet tog varenda chans man hade att sprida galla över dom. Iaf gjorde vi nere på fisknamnsgatorna det, S/J får väl representera Fiskis-snobbarna ;) Kanske kan få henne att gäst-blogg här när hon kommer!? Berätta sin historia.

Så 1993 blev vi vänner, 15 år och mer än halva mitt liv har vi varit i varandras liv. And still going strong :)

Kram Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s