En lista :)

Regler:
1. Ta fram din mobil,
2. Bläddra random i din inkorg,
3. Stanna när du räknat till tio och skriv smset som svar på frågan,
4. Gör likadant på varje fråga.

Vad skulle du säga om din pojkvän/flickvän var otrogen?
Du jag vet inte. Kanske åker ner till stan och kollar lite.


Vad är det första du säger när din kompis blir påkörd av en buss?
Nä inte ännu.


Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Trevligt att höra! Fick du mitt mail idag? Ska hämta barn kl14, prov nu. Kanske v ihinner ses?Jag tänkte vara ute i det ljuvliga vädret faktiskt. Kanske promenera runt sjön?

Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Det är en affär i stockholm, dom säljer clubbing  kläder, kryssningen som jag pratade om brukar ha kläder därifrån. Men det var ev de siterna jag skickade som länkade dit. Antar att de kulturerna går hand i hand ibland.

Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
Ja.

Dagar som passerar.

Just nu flyger tiden förbi, jag väntar på att vecka 25 ska komma och gå så att jag och min Haeyli får tiden för oss själva. Jag kommer fortfarande jobba, men inte varje dag, och jag har inte så långa skift.

I dag var verkligen en tung dag. Jag stannade hemma från skolan och sov, svimmade nästan när jag klev upp i morse, jag var bara så trött, för trött. De timmarna gjorde gott, men tröttheten är ett faktum. En del beror på stress och utmattning men en del på annat. Jag är på helspänn hela tiden. Mitt arbete med bättre självkänsla ligger på is, och jag har tagit alla steg tillbaka förutom ett par. Men så är det. Huvudsaken är att jag glädjs åt det jag har, och att jag ser att det här är en kort tid för att långsiktigt ha det så bra vi kan.
Jobbade iaf i dag och fick åka och hämta en unge hos P som SPRANG mot mig och skrattade. Det är som balsam för själen det!

Han är hemma idag, vi hinner sällan ses vi heller. Och gör vi det så sover vi. Vilket iofs är skönt. Vi jobbar bägge två och verkar gå om varandra i arbetstid. Iofs sliter det inte på förhållandet, vi har verkligen det perfekta förhållandet :) Vi hinner ju iaf ses!

Nu ska jag sluta klaga, men egentligen är det inte det jag gör. Jag ventilerar lite för att orka glädjas åt allt annars. Snart är det festen, och S/J kommer hit. Får träffa alla mina goa vänner på en och samma plats.

Kram Ew.

One lonely night…

Jobbade till 21, bäbisen på dagis. I morgon ska P hämta henne på förmiddagen och vi möts inte förrän efter 18. Sen är det sova, och cirkusen börjar om igen. På söndag är jag ledig, och då ska vi bara mysa, Haeyli och jag. Snart är skolan klar, och livet blir lättare att överskåda. Just nu tänker jag inte, jag bara gör. Det jag vet är nödvändigt för min familj, min familj på 2, och för att vi ska ha det bra nu, sen och alltid. Jag förstår om alla andra inte förstår, och tro mig, det dåliga samvetet gnager även i MITT mammahjärta. Jag är inte känslokall, tvärtom. Men jag kan inte se det andra alternativet som ett alternativ, just nu är det här vad vi måste göra för att även framtiden ska lösa sig. I så många år har jag kastat bort min framtid på att förstöra den redan innan den hänt. Nu kan det inte vara så, får inte vara så. Jag har inga stora planer, inga grandiösa tankar om att ta över världen. Bara en utbildning, ett jobb under tiden och ett helt vanligt jobb att gå till om 2 år, med en normal lön (säkert en låginkomstintagares lön, men vem fan bryr sig), med arbetstider som gör att jag jobbar när Haeyli är i skolan. Med helgerna ledig, 5 veckor semester. Kanske en chans till extrajobb på IQ för lite extra pengar att lägga på något vi vill. Ett jävla normalt liv.

När har jag någonsin haft det? Det här är givetvis ingen optimal situation, och allt blir lite lidande, inget får full uppmärksamhet. Men nu ÄR det såhär, och jag tänker fullfölja det, för mig är det viktigt – att avsluta saker. Jag har aldrig gjort det heller.

I morse var jag hos en läkare. Återigen hänger jag ut mig själv. Det var en sån där ”nuharduätitmedicinlängeochviskakollahurdetgårförattvimåste”-tid. Fick träffa en kanonbra läkare, AT ofcourse, som sade en hel del vettigt. Jag tycker om läkare som lägger sig på min nivå, som förstår att jag har sjukdomsinsikt och som förstår att jag inte tramsar runt. Vad vi kom fram till är mindre viktigt i det här sammanhanget, det enda ni behöver veta är att det faktiskt fungerar. Jag lever efter min kalender, där står alla tider, skulle inte kunna svara på vilka tider jag jobbar eller går i skolan i övermorgon utan att titta där, jag lagar mat, jag tar hand om mitt barn så fort jag är ledig. Och jag andas, stadigt, tryggt och regelbundet.

Mitt barn växer och frodas. Hon lär sig nya saker varje dag. Hon ler när jag går och skrattar när jag hämtar henne. Hon myser i mitt knä, lägger sitt huvud mot mitt bröst och suckar lyckligt. Mina ögon fylls av tårar när jag är henne sådär nära. Hur kunde jag vara utan henne? Vem var jag utan henne? När jag påminns som den jag var så knyter det sig i magen. För första gången förstår jag vad det är att vara vuxen och vara en annan person än när man var en ungdom. Jag har levt i gränslandet i många år, gått mellan vuxen och ungdom länge. ”Aldrig ångrat en sak” har jag sagt otaliga gånger. Och för varje år som gått har det liksom funnits i bakhuvudet, att ja, man kanske gjorde en del saker man faktiskt inte gärna påminns om. Don’t get me wrong, det finns stora feta neonskyltar med saker som jag absolut ångrat, och alltid erkänt. Men tidigare har det nästan varit en grej det där om vem jag var, hur jag levde. Folk visst vem jag var och all publicitet är bra publicitet. Men nu, när den där snorungen Ewelina kommer och biter mig in the behind, ja då är det inte lätt att stå för vem man är. Någon som känner någon man riktigt pissat på – och så stå rman till svars för det nu…. Pinsamt är ordet :) Inga stora saker, bara det att jag nu förstår alla vuxna som sade ”tänk på vad du gör, för det är kvar för alltid”. Och vad svarade jag ”jag kommer ALLTID stå för vem jag är, jag gör ALDRIG saker jag inte vill, och jag kommer ALDRIG ångra ngt…” Jo hejsan. 25 år och en rad mindre smickrande saker som folk kan säga om mig. Men till mitt försvar måste jag säga att folk som sporadiskt träffat mig genom åren numera säger att jag verkligen växt till mig, till en stark och bra person. Jag sårar inte medvetet, eller såhär – jag sårar inte bara för att jag vill ha något. Det gorde jag när jag var tonåring. Och har, i ärlighetens namn, haft lite återfall på den punkten. (den var till dig M där i södern).

Hur mågna tack orkar ni hör innan ni ledsnar på mig!? Det är bara så jävla fantastiskt vilka människor jag har i mitt liv, nya som gamla. Tack för allt ni gör, för mig och för H.

Hög tid för sängen, en dag i morgon också som sagt…

Kram Ew.

Men WTF!?

Jag har aldrig tid, tar mig aldrig tid, för någonting som JAG tycker är roligt längre. Bara skola, jobb och Haeyli, vilket iofs helt klart går under kategorin ”saker jag tycker om att göra”.

Allt väl, bara 0,5 tenta jag skriver IG på, resten klarar jag lugnt. Fick lite bättre översikt i går och nu känns det bara bra.

I dag har jag lite grejjer att fixa, jobbar till 21 och sen SKA jag i säng tidigt. Börjat få påsar under ögonen, och så ska det inte vara när hon är över 1, tröttheten från att vara förälder borde kommit för länge sen om alls. Jag har chansen att gå och lägga mig 22 och sova till7, så jag får skylla mig själv. Men det är lviet, plugga och Han jag ska hinna med kvällstid. Hemmet är redan lidande, men det funkar eftersom att vi i princip aldrig är hemma iaf…

Fortsatt tacksam för Vännerna som tamejfan jämt ställer upp, till höger och vänster, utan att jag ens behöver be om det. Snart är skolan slut, då kan jag andas ut.

Hört rykten om riktigt värme i dag, please be true. Jag behöver det. Ska iofs jobba hela dagen och kvällen, men jag föredrar att det är varmt när jag går och röker än kallt!

Kram Ew.

Ja grattis och sånt.

Tack för alla grattis, som vanligt.

Firade min födelsedag igår, men jag tänker skita i det och låtsas som om jag firar 7 juni istället.

Idag är jag glad för alla fina människor jag har i mitt liv, men jag orkar inte, och hinner inte, prata i telefon idag så det får bli sms-kontakt.

Annars – en kanon dag!

Kram Ew.

She’s gone.

26 mars, 2006.
”Hon.

Hon hade förutsättningarna för att verkligen lyckas. Flera gånger. Men varje gång Hon får en ny chans, blir det bara till aska. Alla Hon älskar, förstör Hon. Allt det bra i Hennes liv, det spottar Hon på. Varje dag när Hon vaknar, förstör Hon åter en bit av sitt liv. När Hon i sitt hjärta känna glädje; ser Hon till att det blir till sorg. Ingen förstår varför, säkert inte Hon själv heller. Hon har inget mål med sina handlingar; och Hon kämpar på varje dag för att ännu något eller någon ska vara tvunget att vittra sönder och dö, försvinna för att göra någon annan, någon som kan ta emot det, glad. Kanske gör Hon inte detta med mening, kanske vill Hon att det ska sluta. Ibland går det dagar, månader, kanske år någon gång, innan Hon återigen förstör för sig själv. Som att Hon bygger upp ett lager av bra saker och bra människor omkring sig, så att fallet ska bli ännu hårdare, så att det gör ännu mer ont. Vad är skillnaden på att göra så, och att skära sig? Varför tar Hon inte ut destruktiviteten på sig själv? Varför sårar Hon istället människor som tror på henne, som tror på hennes förmåga att göra något bra!? Varför slutar Hon inte bara?????

Varje gång Hon älskar någon klipper Hon sönder kärleken bit för bit. Gör det omöjligt att älska henne tillbaka. Sin kärlek visar Hon, men gör det så svårt för dom andra att visa den tillbaka. Och gör dom det; kastar Hon sig ut i något som gör att man måste dra tillbaka sin kärlek. JAG drar tillbaka min kärlek; för Hon gör det omöjligt för mig att älska henne. Kan inte låta mig följa med på den vansinnesfärden Hon ger sig ut på. Ingen kan! Hon skriker, spottar och fräser. Klöser och morrar. Provocerar fram att bli lämnad, låter ingen se att Hon känner, att Hon faktiskt vill. Och där inne i hennes hjärta, i hennes huvud och själv, så vet Hon nog att det Hon gör är dumt. Att det gör henne mer illa än Hon förtjänar. Att alla behöver kärlek och omtanke. Varför gör Hon då såhär? Hur kan man inte hindra sig själv från att förstöra så, för sig själv!? Hon sårar HENNE kanske mer än dom andra. Ändå låter Hon bra bli dåligt, vitt bli svart och ljust bli mörkt. Hon kan inte vilja ha det såhär, det måste finnas något att vädja till inom henne. Det måste finnas någon som kan skaka om henne så att hon slutar. Slutar röra allt till aska. Sluta bränna alla broar. Varför kan Hon inte lämna den delen av sitt jag någonstanns där Hon aldrig aldrig hittar det igen. Varför kan hon inte sluta?

Och varför är Jag Hon? Varför försvann Hon inte när jag bad henne…. Hur kan den Ni ser vara någon annan är den jag är? Är det här egentligen jag, och det andra; det Ni sett; det jag trodde jag var; är bara fasaden… Jag är inte schizofren; så det här måste vara Jag.”

Läs mer

Kanske nu då?

Har tagit ett beslut gällande studierna som gör att det känns mindre stressat. Första tentan är nästa torsdag, och sen är nästa efter det är 19 juni. Det känns som om det vart för mycket eftersom att jag varit borta så pass mycket. Det jag har varit med på sitter, men sen är det några avsnitt som jag inte varit med på genomgångar och då ska jag plugga in det hemma, och det är en hel del. Jag vet att jag kan plugga in det för att klara tentan, men det skulle inte sitta. Och då är det frågan om hur motiverad jag är sen under sommaren, att lära för att lära. Förvisso gör jag det med mycket annat, just for fun, men jag vet hur jag fungerar. Jag ska jobba, och vara med H, i sommar, och det kommer bli lägsta prio. Och det här är viktiga saker att kunna för mitt framtida jobb. Så jag tänker köra på tentan och sen koncentrera mig på att kunna allt till omtentan. Taktik helt enkelt.

Det är många dagar sen jag bloggade, ungefär lika många sen jag var hemma. Det händer saker jämt, och jag ÄR stressad till max. När jag är med Haeyli är jag avslappnad och njuter, men så fort jag inte är med henne går allt i super-fart och det ÄR inte bra, så enkelt är det. Nu tror jag att jag kan sluta stressa så innihelvete och ”stå ut” dessa veckor som är kvar av terminen. Sen går jag på 80% tjänsten och då jobbar jag 6,5 timmes pass, om jag inte lägger på mer. När jag tar extrapass så måste jag dock passa mig för EU-reglerna. Dvs 11 timmars dygnsvila och 36 timmars sammanhängande vila per 7 dagars-period. Gör man inte det får man en varning, vet inte hur många man kan få men det hade jag inte tänkt ta reda på. SÅ – jobbar man till 22 kan man inte börja förrän 9 dagen efter. Nattpassen som man kan jobba ibland är de värsta, då måste man verkligen tänka till.

Får min första lön på måndag, hur häftigt är inte det!?

H trivs på dagis, men det har varit väldigt mycket borta-från-sin-mamma denna veckan. Min mamma har hämtat henne och hon har somnat där, utmattad, och när jag har hämtat henne har jag bara hunnit vara med henne ett par timmar. Jag avskyr att det är såhär just nu, och det ska bli fint att bara jobba, mycket kvällar när hon ändå sover, och massa tid tillsammans med henne. I dag är det sommar värme ute och jag ska ta med henne till stan, gå i sakta mak med henne gåendes så länge hon vill. Det finns massor att se på vägen, som hon ju aldrig undersökt. Det är som en helt ny värld, nya saker att pilla på, nya faror för mamman att få hjärtinfarkt över men inte visa en endast sak för henne :) Snacka om att man tränar sig när man har barn!!

Idag hittade hon trappan upp till lägenheten. Jag stod bakom, redo för den värsta katastrofen. Hon tittade på mig och jag log, på insidan blinkade alla lampor och jag hade panik. Tänk om hon ramlar och jag INTE hinner med!? Men hon måste ju lära sig vad trappan är också. Skönt var det när vi var uppe och jag kunde visa allt spännande i lägenheten istället. Antar att det är ned vi ska nu när vi går ut… Herregud.

Har massor mer att skriva, men en fågel viskade i mitt öra att folk inte orkar läsa mina mastodont-inlägg :) Så jag nöjer mig med det här nu.

Till sist vill jag bara säga att jag är väldigt glad att folk förstår hur det är just nu, svarar sällan i telefonen och ringe rinte upp. Lyckas man få tag på mig så är det snabba samtal för att sen hasta vidare. Jag är glad för förståelsen, och ni som varit med förr vet ju att det blir som vanligt igen. Inte som innan H, den tiden finns inte längre, men som för några månader sen. Snart engagerar jag mig i era liv igen, that’s who I am.

I kväll ska vi ut och äta middag, T och J och jag och Han. Jag fyller 25 i morgon, vilket betyder att det här är sista dagen på mitt 25e år. Ett år som, och det vet ni alla, varit det bästa i mitt liv. Jag är grymt nostalgisk.

Undanber inte all uppvktning, alldeles för ego för det, däremot kommer jag inte vara hemma förrän efter 19 så ska någon komma så gör det då, däremot är jag lika glad om ingen gör det :) Jag är glad att det är på mors dag, då är folk upptagna. Vi firar 7 juni på festen istället!

Kram Ew.

ps. Det ringde nyss på dörren. Grannen  – mina nycklar satt kvar i dörren. Hajjar ni hur förvirrad jag är då!? ds.

Konsten att prioritera.

Jag har nog aldrig varit särskilt bra på att prioritera, alltid haft svårt att säga nej till besök, sällskap, hälsa på och ställa upp. Jag har inte haft några problem med det, eller blivit bitter på något sätt, utan det har ju gått vägen iaf.

Så skaffade man barn. Och då MÅSTE man prioritera sig själv, för att det i förlägningen är att prioritera min dotter. Jag menar inte att jag sätter mig själv först, men jag måste prioritera ”rätt”. Dvs, få tiden att räcka till det mest nödvändiga. Med 80% jobb, heltidsstudier och en underbar unge som lär sig nya saker varje dag gäller det att hålla aktiviteterna nere. Det blir aldrig träning, vill lägga henne själv när jag kan, för vi ses ju aldrig mer, hon är alltid med andra än mig. Förvisso oftast familjen, men ändå, man blr ju ego om sina barn :) Så det blir få besök, det blir korta telefonsamtal och det blir helt enkelt lite umgänge. Jag försöker hinna det som skas, men på kvällarna pluggar jag eftersom att jag använder tiden när jag inte jobbar eller pluggar med att hämta bäbisen på dagis så vi hinner göra något tillsammans. I morgon ska jag hämta henne efter skolan slutar vid 3 och gå på en promenad runt sjön. Tänkte att hon kunde få sova en stund i vagnen och sen gå en bit själv också, kanske stanna vid ankdammen och se vad hon gör med de stackars djuren :)

Livet är great, bättre än någonsin – fortfarande :)

Nu är det godnatt godnatt!

Kram Ew.

:)

En kanon-helg, en av de bästa på länge.

Trött och seg, haft en härlig dag med min pojkvän och nu ska jag sova. Imorgon är det jobb som gäller, hela veckan likadan :)

Kram Ew.

Happy happy!

S/J kommer hit på min och T’s FEST, jag blev så löjligt glad så jag började gråta. Fy fan vad jag saknar henne, känner inte efter och tänker inte på det förrän vi ska ses, en försvarsmekanism. Vi är båda kroniska ringer-aldrig-människor. Dvs, när vi hörs är det ”förlåt att jag inte ringt” – ”det är okej jag har inte heller ringt” och sen skrattar vi åt att vi alltid varit så. Eller, när jag flyttade från Stockholm skrev vi brev till varandra, ni vet, sådana där i kuvert som man hade frimärken på!? Sådana, i drivor. Jag har kvar varenda ett och när hon kommer hit ska jag tvinga henne att läsa dom med mig. Så jävla roligt.

S/J är den enda barndomsvännen jag har, vi har gått igenom allt tillsammans, eller inte tillsammans, på avstånd, men med varandra. Känt varandras smärta och även om vi inte hörts under tiden så har jag iaf altid kännt henne i mitt hjärta. En gång ringde jag, förtvivlad över situationen hemma, och ett par dagar senare var hon hemma hos mig. Då var jag 16 och LIVRÄDD och hon svepte in och lade sig som en snuttefilt runt mig. Höll min hand när jag grät och byggde upp mig och såg till så att jag var i ett stycke när hon åkte. Just för att jag vet att hon skulle göra det igen för mig, tusen gånger, så behövs det sällan. Där i mitt hjärta finns hon. Vi var 11, och började i 4an, när vi lärde känna varandra, vi hatade varandra, skrek alla möjliga ord till varandra som jag inte ens skulle använda mot någon jag tyckte illa om nu. Fiskis-ungar som vi var kunde vi svära mest av allt, grammatiken var åt helvete och vi var ett gäng ovettiga ungar, men svära, det kunde vi. På alla 20 språk ellerhurmångadetnuvar som fanns representerade på vår skola. Puta är liksom snällt jämfört med hur vi höll på. Tills vi, på ett sätt jag inte kommer ihåg, kom på att vi gillade varandra. Jag vet varför jag avskydde henne, hon bodde på fiiiiiiskarhöjden som var snobb-plejset i fiskis. I själva verket var det, och är väl kanske fortfarande, det stället där sådana som ”vi” UTAN betalningsanmärkningar och skulder kunde köpa hus. Resten av packet bodde nere i hyresrätterna. Och vi älskade det, och älskar än idag, trots att det ligger på ”fel” sida vattnet. Många gånger har man blickt ut över vattnet och tittat på de massiva miljon-villorna (dom var miljonvillor redan på 80-talet…) och tänkt att en dag, en dag ska jag också bo där. Fiskarhöjden, och båthöjden, är fortfarande säkert lugnare och tryggare än nere i fiskis, många bor kvar i de husen de köpte då på 70-talet när Miljonprojektet och folkhemmet frodades. Värdet måste stigit makalöst, men kanske inte riktigt så mycket att man har råd med en vill i saltsjöbaden, det riktiga saltsjöbaden alltså. När man skickar brev till fiskis ser det ut såhär:

Abdulla/Sven/Mohammed   Al Fajid/Svensson/Kothi
NgtsomharmedfiskarattgöraGATAN 1-24
133 xx SALTSJÖBADEN

Men jag kan avslöja att Fiskis är saltsjöbadens skam, den Stora Slummen med sina betongblock till hus. Och inte många gånger önskade jag att jag fick bo där på andra sidan vattnet, jag var stolt över att vara Förortsunge. Hellre dö än att vara uppstoppad snobb-unge i randig seglartröja med pipig röst och boring life. Eller så var vi i hemlighet avundsjuka och att det var därför man snodde deras moppar, brände upp deras sopcontainrar och i allmänhet tog varenda chans man hade att sprida galla över dom. Iaf gjorde vi nere på fisknamnsgatorna det, S/J får väl representera Fiskis-snobbarna ;) Kanske kan få henne att gäst-blogg här när hon kommer!? Berätta sin historia.

Så 1993 blev vi vänner, 15 år och mer än halva mitt liv har vi varit i varandras liv. And still going strong :)

Kram Ew.