Hejdå…

I dag, cirka 48 timmar efter att jag hämtat upp henne, fick jag lämna av henne på samma flygplats. Det är alltid jobbigt, och idag orkade jag inte gå in och säga hejdå, det fick bli en lång kram vid bilen istället. Med tårarna trillandes ned för kinderna körde jag tillbaka mot stan, till nån dänga på radion som jag snyftandes sjöng med i eftersom att just den meningslösa låten lät som om den kunde stämma in på mina känslor. Som alla sådana låtar, dom är liksom skrivna för att passa in på så många som möjligt :) Det är tung längtan precis före och precis efter man träffat någon man längtar efter. Där emellan är det som att saknaden blir mindre, men så fort man hörs igen på telefon så blir iaf jag ledsen. Men det där är the facts of my life. Jag har alltid haft min närmaste familj långt borta. När jag bodde med pappa hade jag min mamma och mina systrar norr om polcirkeln. När jag flyttade till mamma flyttade min äldre syster snart iväg, och min pappa bodde ju redan långt borta. Alltid är det minst 2 som fattas mig. Man vänjer sig vid att leva så, det gör man. Jag kan inte föreställa mig hur det är att INTE sakna jämt, hur det är att kunna springa mellan mamma och pappa eller åka till sin syster och fika. En kort, kort stund bodde vi i samma stad som vuxna. Då var jag i ett djupt, svart hål, ett vakuum, och klarade inte av att njuta. Ett par månader höll det, sen flyttade hon bort igen. Inte för att vi inte sågs, livet hade bara andra planer. Hon är inte född för att bo här helt enkelt, och jag är nog född för att leva här, jag älskar min stad och människorna i den, jag vill inte bo någon annanstanns. Men jag vill att 2 av de 4 viktigaste familjemedlemmarna jag har också ska bo här…. Men det vet jag – så kommer det aldrig bli.

Så just nu är jag ledsen, inte bara över det. Det är så mycket som är fel och som jag vill ändra på i världen, saker jag aldrig kommer kunna rå på. Man kan inte fajta alla matcher, man måste stå över några, annars har man inte ork till den viktigaste matchen av de alla. Men det finns en lista i mitt hjärta med så många frågor, som är hjärtfrågor, som jag brinner för, att jag inte orkar ta tag i en enda. Det känns så hopplöst, som vuxen förstår man hur liten EN enda människa är. När man är tonåring, och barn, är inget omöjligt. Ingen fråga är för stor, man kan förändra världen. Sen blir man vuxen och låser sig vid allt som är omöjligt, man tappar den där kämpaglöden. Åtminstone har jag gjort det. Vissa kvällar kommer den tillbaka, och jag gör planer på hur jag ska förändra världen. När morgonen kommer är jag så trött att morgonkaffet är det enda jag orkar ta mig för, och sen är klockan lunch och helt plötsligt är det dags att krypa till sängs, återigen med dessa planer. I morgon, då jävlar….

Så jag fortsätter sticka huvudet i sanden, det är ganska lätt när man är föräldraledig, då är världen mindre än någonsin förut. Kanske när världen öppnar sig igen, när andra saker än moderskapet tar tid, då kanske jag får tillbaka lite av den där kämpaglöden. Då kanske jag faktiskt skickar in någon av de där insändarna jag har på min hårddisk, då kanske jag ringer den där organisationen och engagerar mig. Om tiden räcker. Mellan jobb, skola, dagis, lek, mat, sömn, disk, tvätt, kärlek, vänner och familj…. Det är så man fastnar i ekorrhjulet. Gud, låt min inte fastna i samma spår, år in och år ut…

Nu är det dags att lägga ned, vänta in systers flyg som är gravt försenat, och sen få sooooooooova. Är så pissigt trött nu igen, ska bli ljuvligt att komma igång med något produktivt!!

Kram Ew.

Annonser

Dagarna susar förbi…

Fast den här har varit lång faktiskt.

Leos, skitkul att få träffa T och hans ungar och hasn fv J med hennes dotter, äta mat och dricka kaffe och snacka skit.

Sen hem, lyckades få Haeyli att sova till 18 så att vi kunde åka och hämta upp min storasyster som ÄNTLIGEN kommit till oss. Det är 3 månader sen hon åkte sist. Men vi har blivit bortskämda, träffats 5 eller 6 gånger sen Haeyli föddes för snart 1 år sedan. Önskar som vanligt att min familj kunde vara en familj som finns på ETT ställe. Men alla har liksom spritt ut sig och nu bor vi på andra sidan Sverige gentemot vart min mamma är född. Det är faktiskt tack vare min pappa vi är HÄR nu, för han bodde här i de norrländska skogarna när han träffade min mamma, som flyttade hit. Och sen blev hon kvar här, och till slut blev jag det också, trots att vi inte har någon som helst förankring hit. Min mamma och min lillasyster är de enda blodsrelaterade människorna jag har här upp, resten bor i andra delar av landet som sagt. Delar som ligger långt bort :(

Men nu är det som det är, och jag är glad att hon är här nu, min Emmlis. Jag ska snart krypa ned i sängen och väcka henne i morgon när vi gjort frukost åt oss. Skönt att inte behöva vara ensam på morgonen, det är något jag saknar. Vet inte när jag någonsin haft sällskap på morgonen iofs, men trevligt är det :)

Bäbisen somnade kring 21, lade henne strax efter 20. Hon låg och pratade, sen var det tyst en lång stund och sen pladdrade hon på. Mycket att avhandla har hon! Får se om hon sover till 8 i morgon kanske, då har vi löst tids-problemet… Jag tror att jag tänker fel dock. För när jag lägger henne kl 19 på söndag, då är det ju i skallen som om klockan var 18!? Eller!? Och det blir ju knas. Så om jag lägger henne halv 7 på lördag kväll, vilket då blir halv 8 på söndag, tänker jag rätt då? Man blir dum i huvudet av att tänka på timmar som försvinner….

Sov så gott, krama om era små familjer där ute.

Kram Ew.

Ännu en lysande idé…

Moderaterna överträffar sig själva… Dom vill ta bort det individuella programmet, som jag fö själv gått på ett år faktiskt.  Så långt allt väl, det är ju synd att elever ska fångas in i ett fack som IV lätt kan bli, typ värsting-klassen. När jag gick var vi ett gäng tjejer som ville gå Media men inte hade tillräckligt med poäng, men vi hade behörighet och vi kom alla in på andra program. Men det är inte alla som går IV som har det så.

Anyway. Vad vill moderaterna göra med dessa elever som inte har behörighet till gymnasieskolan (alltså minst godkänt i svenska, engelska och matte)? Jo, dom ska gå om 9an. Så fiffigt. Låt dom gå kvar i den miljö som från början inte klarade av att ge dom G i de nationella ämnena. Låt dom gå kvar och skolka, spotta snus och i övrigt skita i skolan. Det låter som en lysnade lösning. För det är ju knappast ungar till rika von’s och stierna som hamnar på IV…. Argumentet var att det läggs ned miljarder på det individuella programet, pengar som ska användas till att ge resurser i grundskolan istället. Som att det är resurserna som är problemet, knappast.

Sossarnas lösning tilltalade mig mer, dom håller nämligen med om att slopa IV. Dom vill införa ett basår på gymnasiet, precis som det finns ett basår på universitetet för de som vill läsa olika tekniska program (bla) och då kan få behörighet genom basåret. Men att låta kidsen gå kvar på grundskolan är meningslöst, då kommer historien upprep sig, det är nämligen inte ett problem, eller ett straff, att gå 9an igen för de här ungdomarna. Grejjen är att om man vill ha godkänt i svenska, matte och engelska, och bryr sig om det, så får man det. Det är inte svårt, man behöver inte kunna så särskilt mycket. Jag tex, fick tom VG i svenska, trots att jag inte kan varken ordklasser eller satsdelar. Och jag menar det, jag KAN inte skillnaden på ett verb och ett substantiv. Så nej, det är inte särskilt jobbigt, pluggar man en gång i veckan i varje av de 3 ämnena så får man godkänt. Och annars finns hjälp att tillgå. Problemet ligger i att de här barnen, för det är barn det handlar om, av någon anledning inte är motiverade. Och för att få dom motiverade behövs knappast miljarder, om man säger så…. Antingen tar man itu med det riktiga problemet, samhällets hopplöshet och handlingsförlamning, eller så ger man fan i att låta dom gå kvar längre än vad som behövs. Dom kan må bra av att vara yngst igen, vara tvugna att finna en plats i en grupp på nytt, kanske få en ny roll!? Det eller boot camp, you choose. För det kommer itne hjälpa att hålla dom tillbaka.

Ibland undrar jag om moderaterna öht har träffat andra än bratz!? Har dom någonsin varit på en arbetsplats, typ järnverket, pratat med arbetare om hur deras familjer har det!? Menar inte att dom har det dåligt, men det är en helt annan femma än den värld många vöerklass familjer lever i. Har dom satt sig in i dynamiken av rosengård, fittja eller fisksätra för den delen. Har dom varit där och sett potentialen hos kidsen, men där ingen vågar ta sig fram av rädsla för att inte längre platsa i flocken!? Pratat med en utbränd mamma som alltid levt på existensminimum!?

Problemet ligger inte där, inte svaren heller, problemen och svaren ligger i att man talar om det klasslösa sverige, när det inte är det. Vi måste acceptera att det finns klasser, olika lager i samhället. Och det ena är beroende av det andra. Om det inte finns fattiga finns det inte rika. De nya siffrorna som visar att betydligt fler barn än man trott lever i fattigdom!? JAG visste att det var så, har fan varit ett av de barnen själv. Enligt deras sätt att mäta är min unge det, om man skalar bort bostadsbidrag och underhåll. Men skitsamma. Man måste iaf acceptera att det är så, och att det inte betyder misär. ALLA kan inte vara rika!!! Men DÄR ligger en del av problemet…..

Nu ska jag sluta vara arg på moderaterna och hoppas att alla de som röstade alliansen och nu ångrar sig, röstar sossarna nästa val. Ni behöver inte gilla sossarna, bara gilla dom mer än alliansen. Inga småpartier, rösta stort och rött så kommer vi kanske någonstanns. Sossarna har lyssnat och sett vad som gillades och vad som itne gjorde det, dom har lärt sig något, det går jag i god för.

Kram Ew.

Minns Bard i DN ”Här går man och röstar blått, och vad får man för det” – med en klagande röst. ”Borgerlig politik…….” Jag hävdar fortfarande att få partier har hållt vad dom lovt så som alliansen gjort. Vet ni inte vad ni röstar på, så rösta för fan blankt! Okunskap är det största hotet mot mänskligheten!

I goda vänners lag

ska denna dag avnjutas. Solen strålar ännu en dag, fantastiskt.

Jag och Haeyli ska till Leklandet, med Uncle T och de två kidsen, och Uncle T’s makalösa tjej. Jag älskar Leo’s, dom har gott kaffe och man får åka skitkuliga saker. Det är en jävla skillnad på att vara där man är hög-gravid och när man inte är det. Haeyli ska också få åka :)

En sväng på Intersport ska vi hinna också, vi letar efter stövlar och allvädersbrallor, vi hoppas att vi hittar något…

Introt i går, gick bra. Utbildningen är 2 veckor och jag är lite oroad över omfattningen, 8.30-16.30. Varje dag. I två veckor. Borta från min älsklings-unge. Vilket säkert går bra, men hur lätt är det att få DET att gå ihop!? Nej, inte så lätt nej.
Men det får lösa sig, får göra delar av ubildningen hemma annars, trist men så är det.
Tyvärr kommer jag inte kunna skriva någonting om alla roliga samtal jag kommer få in, jag har i går skrivit på ett av de mest rigorösa sekretessavtal någonsin, betydligt mer omfattande än det på Adecco. Det innebar att allt är hemligt, så hädanefter blir det väldigt lite jobbsnack. Vilket ju är skitstörande eftersom att det kommer ta upp en hel del av min tid :) Men ni får hålla till godo med det vanliga snicke-snacket.

Min storasyster kommer ikväll!
Helt underbart. Då får jag sällskap om morgnarna och Haeylisen får kramas och mysa. Inget är planerat, vi ska baaaara ta det lugnt.

Nu måste jag ju börja göra mig i ordning, vi ska faktiskt åka iväg tidigare än vi brukar lämna huset så det kan ta lite längre tid att göra sig iordning, brukar inte göra det medan lill-tjejen är vaken.

Kram Ew.

En ledsen tjej med ett glatt hjärta!?

Snarare det än en glad tjej med ett ledset hjärta iaf. För jag ÄR inte ledsen. Det är bara sorgsna tankar i mitt huvud. Det är som om jag går igenom hela graviditeten och tiden fram till jag träffade Honom i snabb-fart. Och fy satan vad det svider. Ingenting var bra, det var verkligen tårar jämt. Jag grät flera gånger om dagen, i hemlighet, och inombords var jag alltid ledsen. Kände mig inte inkluderad någonstans, kände mig verkligen inte viktig och absolut inte vacker eller särskilt glad. Det enda som gjorde att allt det andra fungerade, det som gjorde att jag ändå tog mig igenom allting utan att bryta ihop, ja nästan utan att yppa ett ord; det var Haeyli. Det var ju hon som bodde där inne i mig, hon som med sina sparkar sände endorfin-kickar uppi hjärnan och ut i blodet så att jag fixade att vara stark en dag till. Varje dag.

Det var inte förrän nu, efter nyår, som jag förstod hur ont allting gjorde, hur fruktansvärt tungt det ändå var. Förstod aldrig varför jag var så vansinnigt trött, och varför jag nu är pigg. Det var för att allt det där som gjorde ont och som var svårt, det höll jag inne och på något sätt tog det sig ut. Jag är glad att jag höll det i schack, att bryta ihop eller så var och är inget alternativ i min situation, framförallt har jag ingen LUST att göra det :) Men det ska ju ändå dealas med. Och nu, varje gång jag hör om en pappa som kämpar för sina barn, varje gång jag läser om föräldralediga pappor, eller när jag läser att ”det enda alternativet för oss är varannan vecka, ingen utav oss kan tänka sig att leva utan Isak, Petra, Kalle, Frida”, varje gång något sådant kommer så blir jag så jävla ledsen. Inte bara lite ”jaha tänk så fint att dom fick en pappa” utan verkligen, i hjärtat, ledsen. På sätt och vis förstår jag min reaktion, men på ett annat sätt fattar jag inte vad jag håller på med. Jag vill INTE ha varannan-vecka med Haeyli, jag vill ha varje vecka. Jag har inga problem med hur vi har det. Så varför då? Min teori är att det är det där med hur det var meningen att det skulle  vara. Alla löften om hur det skulle bli OM vi gick skilda vägar. Och det är inte ens hälften så jobbigt som det faktum att jag i alla år lovat mig själv att aldrig, aldrig hamna i den här situationen……..

Men sen är det en del till. Jag tror att det gör ont att bli illa behandlad, oavsett om man älskade eller inte. Och det blev jag. Jag fick gå igenom en graviditet själv, utan att någon fick mig att känna mig vacker, viktig eller bra. En utav mina bästa vänner högg mig i ryggen, även om vi lyckades ta oss tillbaka till statusen bästa vänner så fanns han inte där när jag var gravid. Jag hade Katten, och min familj, men Katten var den enda som höll om mig när jag var förtvivlat livrädd för hur fan jag skulle fixa det här. Hon är nog den enda än i dag som förstår det här, som förstår att det gör ont att bli illa behandlad, hur det är att ge allt, sin själ, sin styrka, sin sanity, allt, och hela tiden kastas till gamarna, dag ut och dag in, vecka efter vecka. Att det gör ont trots att man vet, trots att man visste, trots att man inte älskar, trots att man till slut inte bryr sig. Trots allt det där så gör det ont. Det går mot den mänskliga naturen. Jag ropar ”se mig, tyck om mig, beröm mig, uppmuntra mig, jag lider, jag gråter, jag svälter” och får ett skratt och en dörr i ansiktet. Varje dag. Och inte bara av en man, av flera, i omgångar, i mitt liv. Till slut är man känslomässigt fucking handikappad.

Och nu, nu när jag mår bra, när saker och ting har lossnat, jag dog inte, barnet kom och det gick hur bra som helst, vi har det fin-fint. Då ska man börja bygga upp det där igen, den där respekten för en själv, den man förlorade medan man skrek ”SE MIG” i flera år  och försökte finna tusen sätt att bli sedd, det ena mer bisarrt än det andra… Man hamnar i ett förhållande som förvisso aldrig är lätt (dom är ju inte det, dom där förhållandena som innebär att man ska dela sitt livsrum med andra) men som är normalt, där man har respekt för varandra, där man, om man har tur får någon som tar ens hand när man sträcker ut den och behöver mänsklig närhet bara för att man just då känner sig lite mindre värd än andra gånger. Och så är man trasig, känslomässigt fel liksom. Så osäker, så skygg och så rädd för att bli avvisad igen, att man inte ens ber om den där bekräftelsen, kramen, uppmuntran. Istället går man omkring och mår dåligt för att man inte får den alls, trots att man vet att om man bad om det så skulle man få det. Ingen kan läsa mina tankar, jag kan inte läsa dina och han kan inte läsa hennes. Men när man är trasig, när man förnedrat sig genom att tigga om lite kärlek och blivit kastad ut i kylan, då behöver man ibland få den ändå, utan att man ber om den.

Så jag är kanske ledsen för att jag inte är den där tjejen jag en gång var, hon som adrig bad om ursäkt för sin existens och som, om hon behövde en kram, bad om att få en. Och fick hon inte den, så tog hon den :) Den tjejen, henne skulle jag vilja att ni fick träffa. Det var en Ewelina som var lite mer än vad jag är nu. Jag tog mer plats, vilket inte var så bra, men jag tog mig den bekräftelse jag behövde för att gå vidare och utvecklas. Nu gör jag inte det, jag önskar den och jag söker den men jag tar den inte. Vilket leder till att jag går runt och är besviken i princip hela tiden.

Jag HAR lyckats med så fantastiska saker det senaste året. Fött barn. Avslutat gymnasiet. Kommit in på en utbildning. Fått jobb. Det där är 4 rätt häftiga grejjer. Tagit hand om mitt barn, själv, utan att bryta ihop en endaste gång. Allt det med framtidsutsikter och en trygghet om att jag faktiskt fixar det. Ändå så är det liksom inte så häftigt. Alla andra har redan klarat det, utan att gnälla tillnärmelsevis lika mycket som mig. Som itne grävt ned sig, gråtit, klagat, sörjt. Utan som bara krasst konstaterat hur sunk det är och sen gått vidare. Jag gör mig själv svag, och andra ser mig som svag, och sen blir jag arg för att dom ser mig som svag, trots att jag också gör det. Jag vill inte vara svag. Jag vill inte ens posta det här inlägget, jag önskar att jag var en sån som inte behövde skriva sånt här utan som bara got the fuck on with it. Som inte tyckte att jag lyckats med något särskilt utan bara ryckte på axlarna och sa ”ja, det är ju helt normala saker, varför är DET så speciellt”. Ändå så är det det för mig, det bevisar att jag är som alla andra, att jag besitter samma kapacitet som alla andra. Och jag är glad, och stolt. Den jag allra helst vill dela den glädjen och stoltheten med är en utav dom där som bara get on with it, som inte ältar, gräver ned sig, gråter, skriker och sörjer, utan som bara gets on with it. Och därför måste det ibland te sig lite trivialt att jag glädjer mig åt så små saker, som att få ett jobb eller börja i någon skola. Kanske tom te sig lite svagt!? Jag kan inte bestämma mig för om jag ÄR svag eller om jag INTE är svag. Vad vill jag vara!? Är det inte lite lättare att bli sedd som svag och överraska med att klara ”vanliga” saker än att bli sedd som stark och misslyckas i andras ögon när man INTe klarar av ”vanliga” saker!? Oh fuck, det är inte svag jag är, det är feg…

Men jag blir modigare, och tårarna slutar rinna tids nog. Jag har accepterat nu, jag kom fram till det. Man ska igenom olika stadier, och när man har förnekat, när man har varit arg, när man har varit deprimerad, när man har accepterat. Då ska man sörja. Thats the 5 stages of grief mina vänner. Så där är jag, på det sista, sörjandet. Det förklarar varfö rjag varit så ledsen över alla pappa-grejjer i en vecka nu… Skönt, då kanske det snart får ett ordentligt slut nu.

Och nej, ni behöver inte ringa och fråga hur jag mår, jag mår bra som alltid. Det där är bara på sidan om. I dag har varit en super-dag, ungen har varit hur glad som helst, jag har varit på intro och det gick bra, känns bra.

Sov gott,

Kram Ew.

Just a reminder.

Ni har väl inte glömt min grymt vackra tatuering!?

20080316176
Om ni hade det så är den här ;)
OCh nej, den är inte sned, bara jag som är det haha.

20080313146
Ungen hejar på Luleå Hockey, och jag på DIF. Hur ska detta gå!

20080327237 
Jag köpte skor så bäbisen. Hennes 21or på mina 36or :)

 

Herregud, hon har skor, hon går, hon kan berätta vad hon vill, inte med ord men hon kan tala om för mig när hon vill ha vatten, kramas, leka. Allt möjligt. Hon är så stor. Dagis, snart kan hon prata på riktigt, egen stark vilja. Makalösa barn. Och hon är fortfarande så HUMOR. När musik spelas så rockar hon loss, huvudet far fram och tillbaka och åt sidorna och hon dansar järnet, och skriker så det ltåer som dödsmetall. Skit coolt. Man kan inget annat än garva.

Today is the day som jobbet börjar. Intro-möte bara iofs, och sen utbildning i 2 veckor. Men ändå, nu drar det igång. Måste bara komma ihåg att kila in på FK och plocka bort föräldrapenning för de följande 2 veckorna. Blir inte så kul, den här lönen kommer ju i slutet av maj och det jag tappar på föräldrapenning visar sig i april. Men det löser sig alltid, jag är ju inte fattig längre :)

Måste ringa dagis och fråga vilken tid vi ska komma, så att jag kan blockera det på jobbet. Man gör så, blockerar dagar och tider som man absolut inte kan. Men dom timmarna man förlorar får man inte ta igen, och oavsett om man skulle fått dom på schema eller inte så minskar min 80% tjänst med dom timmarna. Man straffas lite alltså, men är man timanställd så är man.

Jag är på ett strålande humör idag, vaknade 7 av att bäbisen lät göra sin ljuva stämma hörd. Men vi går inte upp 7 här, och hon låg och pratade en stund och sen somnade hon om och klockan 8 klev vi upp, eller hon klev upp och rev ut min garderob medan jag låg och läste i sängen. Så det jag borde göra nu är att gå och plocka in alla kläder igen :)

Oh well.

Ha en bra dag ppl.

Kram Ew.

Nu har jag också sett!

Barnmorskorna på SVT. Jag trodde jag skulle böla som en idiot. Men inte ens den jätte.engagerade, grinande pappan fick mig att bryta ihop och snyfta. Där ser ni, det hjälper att blogga och det får en faktiskt att gå vidare. Än är det säkert inte över, men men.

Sov gott,

Kram Ew.

Got to love FB.

Fuck, alla finns ju där. Hur coolt som helst! Människor som flyttade bort och som man aldrig trodde man skulle hitta igen och så öppnas världen sådär. Läskigt och kul på samma gång :)

This is going to take a while haha.

Kram Ew.

Massor med tankar…

Det snurrar och virvlar av tankat och känslor. Och som vanligt känner jag mig bunden av att inte tillåtas tänka och känna allt. Tänker att så många kan misstolka eller tänka att jag är helt bonkers. Vilket jag ju är haha.

Som vanligt ältas det en del här hemma, what a surprise. Det är samma som upptagit min tankeverksamhet i 2 veckor nu. Och det gör mig mer och mer arg och besviken. Borde det inte bli mindre med tiden!? Det kommer inte gå över på länge heller, jag HATAR att vara excluded och inte få vara med där det händer, så har det alltid varit. Jag kommer ihåg när jag var tonåring och inte fick vara med på en kompis avskedsfest, det gick helt enkelt inte att få mamma att förstå. Jag grinade i flera dagar efteråt för att jag inte klarade av tanken på att ALLA var där och inte jag. Det är samma fenomen nu, fast av helt andra orsaker. Det känns som om jag bara existerar här, och jag vill få finnas i alla delar… Av en liten skitanledning, för att jag inte såg alla alternativ, och för att någon annan inte upplyste om dom första gången det kom upp till diskussion heller. För att jag blev skraj helt enkelt. Och det är nget konstigt, ett ansvar som inte är mitt lades på mig, och jag borde egentligen aldrig blivit satt i den situationen från början… Faktum är att jag borde blivit upplyst om detaljerna och erbjuden den där lösningen utan att ens behövt ta upp det. Och sen blev det tydligen till en stor grejj, vilket jag inte förstår varför, känns som om det inte riktigt är hela förklaringen. Min teori är en helt annan och jag önskar att jag klarade av att ta upp det till diskussion, och nu när jag skriver inser jag att jag måste göra det för att få något jävla slut på ältandet. Men bra kommer det inte kännas förrän om några månader, och det kommer alltid vara a thorn in my side…. För mig är det helt enkelt inte okej. För mig finns det faktiskt inte en enda bra anledning till att det här beslutet står fast, det förefaller bara väldigt märkligt i mina ögon, hade det varit tvärtom hade jag varit glad att det kom en lösning, men i det här fallet var beslutet (som inte var något beslut, bara ett rop på hjälp att finna en lösning…) tydligen hugget i sten…

Jag tror att jag skulle gett fan i att läsa min gamla blogg, det tog mig tillbaka till en tid där saker och ting var allt annat än bra, samtidigt som jag trodde att dom var det. Och istället för att hantera DET så lägger jag all energi på något som jag kanske helt enkelt får släppa och lära mig leva med…. Ibland (ofta) bli jag så jävla trött på mig själv. Önskar att jag var cool och bara kunde rycka på axlarna och acceptera saker, inte söka miljoner anledningar och inte analysera sönder saker, bara låta dom vara. Men jag kan inte bara vända ryggen till och gå från saker, jag måste prata, älta, diskutera, fråga, få svar. Annars äter det upp mig, jag känner i hela kroppen att något är fel, olöst och ofärdigt. Då kan jag inte gå vidare helt enkelt. Men jag önskar att det inte var så. Om någon säger a så är det a, för många andra. Dom människorna är lyckligt lottade, dom som tar det folk säger för vad dom säger och inte tänker mer på det. När någon säger a till mig startas en process som leder till allt möjligt, jag försöker förstå och se dolda motiv, dolda meningar med ALLT: Vad menade hon nu, vad betydde det där EGENTLIGEN. Så får jag fråga en och två och sju gånger till. Och har jag tur så kan jag acceptera det som sagts sen och gå vidare. Efter att ha analyserat det i några dagar, veckor eller månader, beroende på hur allvarligt det var. Och nu pratar jag inte om helt vanliga everyday saker, utan när det är något, något någon tar upp eller sådär. Kritik oavsett om den är bra eller dålig. Och egentligen gäller det inte allt sånt heller, jag kan inte sätta fingret på vilka saker som leder till ältande och analyser nu när jag tänker på det. Det verkar helt random… Eller, den röda tråden är nog när jag känner att det är något som jag inte håller med om, som har med mig att göra. Det har alltid retat mig att andra tycker saker om mig som jag inte håller med om, eller har en bild av mig som jag inte står för. Sånt. Och sånt som jag ältar nu, där jag tycker att man kanske gått lite väl hårt fram för att jag blev skraj, och försökte få hjälp i ett beslut som sen blev helt och hållet mitt, trots att det handlade om någon typ av välmening från min sida, för alla inblandade, ville inte röra upp saker och inte heller bli föremål för någons besvikelse. Och vips, så fick jag helt plötsligt lite mer förståelse för en rekation häromdagen… Now I get it. Coolt.

Men jag är glad, bara så ni vet :) Jag älskar väldigt många just nu och jag älskar helt enkelt. Älskar vädret, hemmet, livet, snön, asfalten, barnen, vuxna, kläderna, maten. Ja, all is good helt enkelt. Förutom allt ältande då.

Haha. Jag är hopplös, please have patience with me :)

Kram Ew.

Ett fullt kylskåp!

När jag var yngre förundrades jag alltid över folk som hade kylen och frysen full av mat. Så där så att dom kunde öppna och kolla vad dom skulle laga, och alla ingredienser fanns där. Det gick alltid att röra ihop något gott. Själv hade jag alltid ett tomt kylskåp, ofta med smör och kanske något pålägg, knäckebröd och ett gäng nudelpaket i skafferiet. Aldrig att den fanns pengar att storhandla för eller så. Mina pengar gick till räkningar och till att betala tillbaka det jag hade lånat unde månaden, för jag var TVUNGEN att ha dom där skorna, jeansen, tröjan, jackan. Och eftersom att alla pengar föregående månad gått till att betala räkningar och det jag hade lånat… Ja, ni förstår. (det är alltid rea någonstanns, har ni tänkt på det!?)

Så det var alltid tomt på kontot en dag efter att jag hade fått in pengar. Men så kunde jag leva, det var ju inga problem. Äta kunde jag låta bli eller göra hos någon av dom där människorna som alltid hade full kyl.

Det var som att pengarna liksom gick till saker som jag inte riktigt kan komma ihåg vad, men krogen var ju en utgiftspost som var rätt stor :) Men i övrigt tror jag helt enkelt att jag levde kraftigt över mina tillgångar. Helt illa var det inte, när jag flyttade hem till Sverige som 20-åring så gick allt överskott till att betala det jag inte betalade när jag var 18… Så lite ansvar tog jag, med rätt många set-backs.

Så hände något. Jag blev gravid, och fick barn. Jag gruvade mig för hur f*n jag skulle uppnå det där med full kyl och att alltid ha något att svänga ihop. Förutom att mina kock-kunskaper ligger på minus så har jag grymt dålig fantasi  och får alltid hjärnsläpp när det ska handlas. Kan inte tänka vad som behöver finnas för att kunna laga mat…

I morse skulle jag ta ut mjölk för att hälla i mitt kaffe. Och fick en uppenbarelse. Min kyl är full av mat. Och min frys går knappt att stänga, där finns kyckling, kött, fisk, grönsaker, bröd och gud vet allt (glass alltså…). Skafferiet är fyllt av ris, pasta, cous-cous och allt möjligt. Jag skulle antagligen kunna laga mat varje dag i en månad på det som finns hemma. Så numera kan jag sälla mig till den där skaran som faktiskt kan svänga ihop något gott på en höft (lite väl att ta i kanske, fantasin är fortfarande på minus, men mat blir det, halvfabrikat is the shit). Jag storhandlar varje månad!!! Skriver listor som klår det mesta, långa listor men massor av saker på, och när jag drar mitt kort i kassan och kvittot visar på 1500 spänn så finns det pengar kvar till annat. En liten skitsak för de flesta, men för mig är det helt otroligt. Och vem har jag att tacka för det? Återigen min dotter.

Det kanske är knäppt av mig, jag är snart 25 år gammal (grattis NM btw) och det här är något jag kanske borde kommit fram till för flera år sedan. Men jag gjorde inte. Återigen anser jag att jag nu är Vuxen På Riktigt. Ännu en sak att lägga till listan av mognad. Skit-töntigt att bli exalterad av ett hem med mat i. Men det är så mycket större än så, det handlar om min självbild och då min självkänsla. Jag tittar mig omkring och ser ett hem. Ett hem dit Haeyli kommer kunna ta hem kompisar, ett hem att vara stolt över. Mitt hem, mitt och Haeylis. Förut har jag alltid haft en abstrakt dröm om hur jag vill ha det, men aldrig nått dit eller ens föreställt mig HUR jag ska nå dit. Och nu är jag där, inte utan ansträngning men utan att jag medvetet tagit mig dit, det har liksom bara fallit på plats. Bitarna lägger sig på plats och saker löser sig, för att jag ser till så att det löser sig. Inget fattas min dotter eller mig. Jag har äntligen lärt mig att räkna det som är bra, inte det som fattas. För visst skulle det vara trevligt om det här hemmet låg i stan och var ägt av mig, och att det stod en fin bil i garaget, att vi åkte på semester utomlands 2 veckor varje år. Att det hemmet bestod av två vuxna och min dotter. Men det kommer, och det vi har nu räcker mer än väl för oss, inget fattas oss.

Funderingar en onsdags förmiddag :)

Kram Ew.