Tunga dagar.

Det var faktiskt varit lite tungt. Jag är så vansinnigt trött. Det kommer och går, ser jag när jag bläddrar tillbaka till tidigare inlägg. Vissa gånger har jag helt enkelt tappat stinget. Vilket ju, såhär när man tänker efter, inte är så konstigt. Jag har det fulla ansvaret för min dotter, hela tiden. Dugnet runt, 7 dagar i veckan. I bland sover hon hos mamma, men det är ändå jag som har ansvaret. När hon är med sin pappa är det iofs jag som har ansvaret, men han är lika mycket förälder (i blod och på papper åtminstone) som mig. Så när hon aldrig är där, jag får aldrig vila, då blir jag till slut helt utmattad.

Men visst vilar jag när hon är hos mamma, och slappnar av. Men det är liksom någon typ av tjänst, känns det som, trots att jag vet att det är helt frivilligt och att det oftast är hon som frågar. Men av någon anledning kan jag inte släppa det, kanske för att någon sade att det var fel av mig att lämna henne hos mamma!? Det kanske satte sig trots att jag tyckte att det var korkat. Grejjen är att jag måste lämna henne till mamma ibland. Det är det enda rättvisa mot henne. För annars blir jag trött, grinig och orkeslös. Och en sån mamma vill inte jag att min dotter ska ha.

I kväll ska hon sova där, och kommer hem på söndag kväll. Jag ska sova på söndag morgon, sova tills jag vaknar av mig själv. Och jag ska inte göra det hemma så att telefonen, dörren eller något annat kan störa mig. Och det ska bli så skönt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen :) Det var MÅNADER sen jag hade en sovmorgon där jag bara gjort ingenting dagen innan. I kväll ska jag ta mig ett bad, mysa lite och sen sooooooova. GUD SÅ SKÖNT.

Haeyli är fortfarande sur och arg för det mesta. Men nu har jag hittat ett sätt att förhålla mig till det som fungerar. Jag sätter mig på golvet och leker med hennes leksaker och skrattar tills hon tinar upp. Det är ingen ”jag är så ledsen att jag dör”-gråt utan snarare ”mitt liv är så jävla tråkigt så nu tänker jag smågråta här tills något skoj händer”-gråt. Då funkar det att a) ignorera henne eller b) hitta på något. Bägge leder oftast till att hon börjar leka, men det tar på nerverna att höra den där gråten, särskilt som första-gångs-mamma med grava duktighetes-komplex. Då är det VERKLIGEN inte lätt att låta en sekund av gråt passera. För vad ska grannarna tycka!?

Det konstigaste hon gör är att ställa sig under bordet och sen upprepade gånger försöka ställa sig rak, med följden att hon slår i huvudet, upprepade gånger. Varför gör dom så!? Varje dag, flera gånger om dagen? I don’t get it…. Hon har ju fattat konsekvens och sådär, åtminstone lite. Hon vet att om hon faller så gör det ofta ont, och faller hon nästan så blir hon rädd osv. Vad skulle jag inte ge för att få veta vad som pågär där inne i det söta lilla huvudet som tillhör min dotter? Det ska bli häftigt när hon börjar uttrycka sig, prata och så. Fast hon uttrycker ju sig nu också, och kan visa vad hon vill ha osv. Det är häftigt. Det känns som en evighet sen hon var liten liten och bara låg där. Samtidigt som det känns som förra veckan. Det är konstigt, när man får barn kan man helt plötsligt inte tänka sig ett liv där dom inte finns, där dom inte fanns. Hur var mitt liv innan Haeyli? Jag vet att jag sov bort det mesta av min tid, så det är produktivt att få barn. Det känns på ett konstigt sätt som om jag har MER tid sen jag fick henne, samtidigt som tiden flyger iväg och dagarna passerar supersnabbt.

Idag ska vi också ta med Katten och hennes minsta på utställning. ”In hate we trust” ska vi se. Jag såg aldrig ”Ecce Homo” så det ska bli spännande. Har sett alla bilder i den här utställningen i en bok, men mamma säger att dom är ENORMA och det ska bli häftigt att se. Såg 2 bilder som jag skulle vilja ha hemma, som affischer, men antagligen finns dom inte att få tag på som det. Synd, för dom skulle varit snygga i min hall, har en vägg där dom skulle trivas alldeles ypperligt. Många bilder var ju vidriga, riktigt ångest-framkallande. Men ett par var häftiga. Som den som syftade på Åke Green, den var ball. Och den som poerträtterade KD’s förhållningssätt att ”alla barn har rätt till två föräldrar. Ja, av olika kön då alltså”. Den bilden var också fin. Får ni chansen att se utställningen; gör det. Den visar olika hatbrott, och det är något vi måste ta tag i här i Sverige!!!

Nu ska jag försöka underhålla min älskade dotter, hon har lessnat på Toby the Tot-Bot :)

Kram Ew.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s