Segt.

Det går så segt med bloggandet. Men lilla pyret är sjuk, jag har fortfarande saker att göra, pyssla på med livet och framtiden, och då blir det lidande. Men på fredag då ska allt vara klart. Helt otroligt att en del saker är som evighetsskit alltså. Men snart snart ska champagneflaskan fram ;)

I dag är det strålande sol ute, -7 och härligt. Jag sitter inne, bäbisen sover. 2 besök på journcentralen och ett på vårdcentralen, senaste i dag, gav samma fucking svar som alltid; ”det är bara att vänta, blir hon sämre så får ni höra av er”. Well, that’s what I did. Okej okej, jag förstår att man inte proppar i små en massa antibiotika till höger och vänster, och man får alltid höra att dom klarar av infektioner så bra själv. Ändå har jag fått skäll 2 gånger nu av sjukvården för att hon varit sjuk så länge. Som att det är MITT fel, och jag HAR kontaktat sjukvården som sagt. Men tydligen skulle jag fått henne frisk med vaddå, superpowers!? Hon fick feber i måndags, en vecka sen. På torsdagen ringde jag min barnmorska eftersom att hon fått utslag på kinderna. Ingen fara, vänta ut det. På fredag kväll var hon seg, rätt väck och ville bara ligga och mysa nära nära (hon gör ALDRIG det, typ 1 vecka när hon var nyfödd och sen aldrig mer) så på lördagen ringde jag jouren. ”Varför har du inte kontaktat oss tidigare”. FFS. Fick komma in, snabbsänka på 60, läkaren tyckte att vi skulle komma tillbaka på söndagen och ta en ny. Avvakta alltså. Sänkan nere på 49, skyhög feber som dock gick ned med alvedon. Sjuksköterskan tyckte ”jaha, den har gått ned, kan ni åka hem då”. Hur f*n ska JAG veta det, ser jag ut som en läkare!? Hon skickade hem oss. Ungen svinhög feber i går kväll, dock åt hon som en häst och druckit har hon gjort hela veckan. Ringde VC i morse, ”men HERREGUD, har hon haft feber EN VECKA. Varför har du inte kontaktat sjukvården!?”. LÄS JOURNALEN blev mitt svar, måttlgt irriterad. Som att jag inte gör allt för min lilla sjukling. Idioter. Fick komma in. Gissa vad omdömet blev!? AVVAKTA, blir hon sämre så hör av er. Jag ger upp. Nu sover snuttan, som hon gjort i en vecka ungefär, men nästan ingen feber. Jag tar tempen sådär var 30e minut, tvingar i ungen vatten och ger alvedon så fort tempen går över 38,5. Ger jag för tidigt blir hon alldeles för pigg och gör sig själv ännu sjukare, men längre än så väntar jag inte, inga feberkramper här inte.

Så, först får man höra att småbarnsföräldrar är så hysteriska och hönsiga; och jag är det INTE. Då får man skäll för det också. Det är ett projekt att åka till jouren, man får involvera en arsenal av människor och H blir inte så glad när man micklar med hennes sovtid på kvällen. Dessutom är allt så normalt hela tiden att om hon kom in med 42 grader alldeles glansig i blicken men bara en sänka på 80 skulle hon få åka hem. Så jävla tröttsamt. Jag väntade inte för länge, jag var i kontakt med sjukvården som man skulle, och ändå skäller dom. Suck. Tur att jag är så jävla felfri så att det inte rör mig i ryggen. Men har hon fortfarande feber på onsdag tänker jag bosätta mig på vårdcentralen tills dom fixat det, man orkar inte med feber så länge! Som sjukling är hon dock exemplarisk, vill mysa, sova och är lugn och hyffsat nöjd. Bara hon får vara nära är hon nöjd, och det får hon ju. Försökte ha henne i sängen hos mig, det gick inte hem så bra, så det fick bli öppna dörrar och ställa klockan för att kolla hur hon hade det. Såklart sover ungen så skönt som aldrig förr och verkar inte ens förstå att hon är sjuk och att det är synd om henne :)

Besides that så är livet SÅ otroligt härligt just nu. Kärleken spirar (jajamensan got folk) och fyller mig med energi och ett töntigt fån-leende. Trodde inte att det var möjligt att känna så här efter alla ordeals de senaste åren. Egentligen borde mitt känsloliv vara helt kvaddat och jag borde springa i 200km/h åt ANDRA hållet, det är väl så folk gör när dom är känslomässigt fuckade. Men av någon anledning blev jag inte det, jag lyckades behålla huvudet kallt och se saker för vad dom var, och är, utan några större ärr. A few cuts and bruises men inget allvarligt, det är läkt sedan länge. Som jag skrivit tidigare var det alla krossade drömmar som sved som citron i ett skärsår – men nu har jag skaffat mig nya drömmar, med nya fokus och nya mål. Inte lika högtflygande eller långtgående, men ändå mål, drömmar och fokus. Med Haeyli och Honom i mitt liv kan jag luta mig tillbaka och se alla bra saker hända. All min energi, vilja och drivkraft har fokuserats på en enda sak; att det ska bli bra. Och jag ser det, det där berömda ljuset. Jag är däremot inte i någon tunnel, men det finns lite moln här och där, jag har ju ingen utbildning och inget jobb och det är de enda pusselbitarna som nu ska falla på plats och bli verklighet. Once that’s done; ja, vaddå? Vad ska jag då fokusera på!? Det ni, that’s for me to know and you to find out. Jag vet, I’ve got it all figured out!

Så, välkommen tillbaka. Tack tack ;)

Kram Ew.

Annonser

One thought on “Segt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s