Värsta dagen hittills

Det här har utan tvekan varit den tyngsta dagen sen Haeyli kom. Hon har toppat på 39,3 och jag på 39,9 i feber. Förutom en timme när min syster var här och jag var i stan och köpte Alvedon åt bäbisen har jag varit själv. Jag tänker inte spela duktig och låtsas som att det var särskilt skoj. Faktum är att jag aldrig vill ha det så igen. I vanliga fall finns det iaf någon som kan hålla oss sällskap men inte idag. Att hon är sjuk eller jag är sjuk och vara ensam är inga problem. Men när vi båda hade över 39 grader och tabletterna bet inte, det var riktigt dryga timmar. Jag var yr och hela kroppen gör ont, vattendroppar bränner på händerna och all beröring gör bara ont. Och Haeyli ville bara vara i famnen och att man bar runt på henne. Jättekul med nästan 40 graders feber. Ibland var det riktigt otäckt, sådär som att jag inte riktigt var här. Men inga feber-hallisar, bara en känsla av att jag drömde. Otäckt.

Nu sover hon, sen 20 minuter tillbaka, så vi får se när det blir vaken. Jag ska krypa ned under täcket nu jag med, men om bäbisen vaknar mitt i natten och är vaken som förra gången, glad och rolig, då sover hon länge i morgon så mig gör det inget. Nu har jag fått min feber under kontroll, och hennes gick ned för en timme sen.

Jag vilar tryggt i att jag fixade det, själv, utan att bli tokig eller ens irriterad faktiskt. Bara så matt och orkeslös i kroppen. Men jag fixade det, och nu vet jag att det verkligen inte finns någonting som jag och Haeyli inte klarar på egen hand. Men inga fler sådana här dagar nu :(

Kram Ew.

Annonser

TjejSnack.

Vecka 9/08
Djur Ämnet kommer från Emma S

Har du några djur, ras och vad heter de?
Inga djur.

Är det nåt djur du skulle vilja ha, vad?
Jag vill på sikt ha hund. Men jag vill ha mer tid först, och att Haeyli ska bli äldre. Häst också, om jag någon gång får VÄLDIGT mycket tid…

Är det nåt djur du INTE skulle vilja ha, varför?
Möss och råttor och sånt är ju lite meningslöst. En hamster däremot, dom är lite söta. Men jag lär aldrig skaffa papegoja eller ormar och ALDRIG spindlar!!

Om du fick vara ett djur en dag, vilket, varför just det?
En fågel. Tänk att kunna studera världen och flyga runt…. Mäktigt!

Finns det något djur du är rädd för, vilket?
Ja det skulle väl vara spindlar då. Men så länge det inte är en Tarantella på min hand är jag inte direkt rädd för dom. Däremot HATAR jag kryp, men rädd….njae.

 

TjejSnack

Tack gode gud för fejkad energi

Om det inte var för RedBull, och dess billigare kopior, skulle jag ibland helt enkelt inte klara mig. När det krisar, och jag är så trött så att jag inte KAN hålla ögonen öppna, då är dom bra att ha. kl7.15 klev jag upp, bussen till min bäbis gick 7.36.

I går kände jag mig risig, idag är det katastrof. Kroppen gör ont överallt, en droppe vatten bränner som eld på huden, kraftlös och jävlig. Febern låg på 39,2 när jag petade i mig Ipren. Det är högt tom för att vara jag. Och det slutar inte där. Dottern är sjuk :) Feber, hosta och antagligen samma som jag har. Jag blir väl inte direkt ynklig men går det inte så går det inte. Fast nu gör det ju det, för att det måste det. H har bara mig och det finns ingen som kan ta henne i 2 dygn för att jag är sjuk. Men det känns helt okej. Det känns helt okej för att jag vet att hennes pappa aldrig skulle klara det. För att han själv inte kan ta hand om henne när han är sjuk, när hon är sjuk och än mindre när dom är sjuka bägge två. Så vetskapen om att jag är den enda, då går det bra att bara köra på. Vi fixar det här också.

Däremot känns det inte som att det kommer bli någon utgång i morgon, mår jag såhär tänker jag bädda ned mig i sängen och inte röra mig förrän lunch på söndag när jag ska hämta dottern. Alternativt dricka ett par glas vin, eventuellt gå ut men inte dricka ute, det blir kanske också bra. Får se, det kan ju hända att det går över IGEN efter en sån här dag. Det har, underligt nog, nästan blivit ett mönster. Jättesjuk en dag och sen frisk men liksom små-hängig. Skitirriterande faktiskt….

Nu blev det tyst i H’s rum så nu skyndar jag till sängen för en timmes sömn!!!!!

Kram Ew.

Träning och sjuka

Vaknade i morse med ont i halsen, och onaturligt trött. Sövde om den morgon-pigga dottern och lade mig på soffan, Uncle T satte jag vid köksbordet med DN Söndag (som jag INTE läst klart den här veckan…). Vaknade vid 8 och då låg Haeyli och lät gullig på badrumsgolvet medan Uncle T bytte blöja. När jag ska byta på henne innan hon fått frukost gallskriker hon, när Uncle T gör det gurglar hon gulligt… Hmpf. Passade på att göra gröt åt sötnosen och dagen satte i gång.

Strax innan vi skulle göra oss klara för att käka lunch med mammas sambo tyckte jag att Haeyli kändes lite varm, trots att hon inte hade ett plagg på kroppen. Och jajamensan, 38,3 i feber. Båda två var vi krassliga men trotsade det och åkte till stan ändå, hon var nöjd och glad trots allt. Efter lunchen blev H så ledsen, då var febern uppe i 39! Så vi gick vidare till mamma, alvedon, leka och mysa, väcka mostern och mysa lite till. Sen gick jag och H och sov, i 2,5 timme. Och det var himmelriket. Vaknade ännu mer krasslig, men då jag är måttligt less på att vara lite små-krasslig och aldrig bli ordentligt sjuk tog jag tag i mig själv och åkte och tränade som planerat. Underbart härligt, och jag orkade (tack Red Bull för att du finns när det är svårt att orka…) faktiskt hela passet, tog det lugnt men ändå. På styrkedelen tog det stopp, 3 armhävningar och sen låg Ewelina på golvet och flämtade :) Kände mig död, helt slut. Ont i halsen, hosta som kommer liksom från djupet av lungorna men ändå torr. Lika med gör ont alltså. Så nu borde jag bli sjuk på riktigt and be done with it, gått och små-krasslat i 3 veckor, var tredje dag liksom. Och aldrig ordentligt.

På väg ut stod en korg med 75% skrivet på. Har passerat ALLA reor under vintern, nu fick det fan vara nog. Nike kläder för 1/4 av priset, där går min gräns. Och jag avstod från Peak-täckisarna på 40% så nått ska jag fan ha. Framförhållning kallas det. För 2 år sen hade jag inte blinkat, nu känner jag mig duktig. Jag behöver inga täckisar, då blir det inga. Trots att dom är snyggare än dom 4 par jag har, och trots att jag gått ned så mycket i vikt. Jag kan argumentera och lura mig själv till att handla men nu stod jag emot. *klapp på axeln*.

1 par byxor för 700 och ett linne för 500. Men för 300. Så i morgon ska jag kasta lite gamla träningsbrallor som aldrig ens används, inte ens för hemma-mys, så fula och så dålig passform har dom. Men linnen ryker inte, det KAN komma en tid då jag har användning för alla typ 20 stycken utan att jag hinner tvätta emellan. Man vet aldrig. Dom tar faktiskt ingen plats heller, eftersom att dom är i ett icke-skrymmande material :) Faktum är att jag kan övertala mig själv till precis det jag vill, och få det att låta logiskt och genomtänkt!

Så nu sitter jag här, bäbisen var dödstött redan kl 19 så hon fick sova hos sin mormor, ska kolla på film med Honom och dricka cola. Kolhydrater är VIKTIGA efter träning ;)

Någon frågade hur det går med min dotter. Jag svarade att det går superbra, men att hon skulle må ännu bättre av en pappa… Men jag vet inte ens om DET är sant faktiskt. Jag lägger ingen värdering i det, jag tycker bara att alla människor, blodsrelaterade eller ej, som INTE vill få en vitamin-injektion ala Haeyli är konstiga. Så glad, mysig, charmig och responsiv som hon är kan man inte göra annat än smälta. Men det finns ju en hel hög med människor i den här världen som aldrig kommer få träffa Haeyli. Typ alla i asien, eller sydamerika. Inte ens alla här i Luleå :) Så who gives a shit.

Nog svammlat.

Sov gott.

 /Ew. 

Intervjun is over

Nu ligger det beslutet inte heller i mina händer, gud så skönt. Men jag sitter ändå och känner för att tugga upp naglarna, slita mitt hår och skutta runt. Fan så grymt det är att inte veta. Jobba – plugga – tänk om båda sakerna går fel!? Någonstanns i hjärtat känns det omöjligt, jag har aldrig varit så nära en lösning och snubblat. Fuckat upp det totalt på egen hand – ABSOLUT – men det har alltid gått vägen i sådana här situationer. Men någon gång ska ju  vara den första för allting and det här skulle kunna vara en sån gång. Eller så är det inte det. Önskar att jag var mer som en del andra, tänka ”jaha, it’s out of my hands” och sen är det inte mer med det. Låta saken ha sin gång och inte fundera förrän det där samtalet kommer. Men det kan inte jag. Men jag ska öva mig…

I morgon ska vi äta lunch med Boffa, Haeyli och jag. Och i kväll kommer kanske N/A från Öjebyn hit och hälsar på en snabbsväng. Evigheter sen vi sågs och dom verkar grymt svåra att få hit i helgen när det är  u t g å n g  för första gången på typ ages.

Tiden tickar på, livet rullar på och det verkar ju bli bra. Söker problem och flaws in my reality men så kommer jag på mig och slutar. Det är lugnt nu, och jag har förtjänat det. Don’t go looking for trouble… Med min drivkraft, min vilja, mina mål och drömmar och mina förutsättningar kommer allting till slut bli precis så som jag vill ha det. Nu ska jag bara finna ro i den vetskapen. Bra saker är också svåra att acceptera som dom är…

Nu ska jag krypa upp i soffan med min kopp kaffe, kanske blunda en liiiiiten stund…

 

Kram Ew.

Men gud så vuxna alla andra var då

Folk slutar blogga till höger och vänster, med anledningar som ”jag behöver inte bloggen längre” eller ”jag har inget behov av att hävda mig genom blgog längre”. Så jävla trevligt för er då. Själv kan jag inte leva utan, det är som att bloggen har sitt eget liv och mitt behov av den är som det efter mat eller sömn. Jag längtar efter bloggen när jag är borta, jag läser den tom själv ibland – som att det inte var jag som skrev den. Utan bloggen är jag inte lika mycket Ew som med bloggen. Och jag förstår att det låter sorgligt barnsligt fånigt och kanske tragisk. Men jag bryr mig inte, det ÄR ett behov och jag tänker INTE sluta. Skiter i om alla andra överlever utan sin blogg och kan gå vidare, I can’t som sagt. Och jag vill inte heller *räcker ut tungan*.

Jag är också vuxen, på mitt egna unika Ewelina-vis. Som med alla delar i mitt liv. Det är unikt. Som allas liv kanske, men det skiter ju jag i. Jag är the centre of my universe ;) Jag har mycket ödmjukhet (även om det sällan märks här kanske…) men jag har många saker som är irriterande och som jag önskar att jag inte pysslade med. Som att jag har bra självförtroende men dålig självkänsla – tydligen en usel kombination. Vi uppfattas ofta som dryga idioter och självgoda därpå. Men egentligen är det en rädsla för att folk ska komma på vem man egentligen är, att man inte är så jävla bra som man tror. Lägg ödmjukhet på det och man har världens mest motsägelsefulla person. Jag vill gärna att folk ska tro att jag har koll på alla delar i mitt liv, men när någon kommer mig nära vill jag att dom ska veta precis hur sårbar jag är. Det blir så lätt väldigt fel då – nästan som att jag levt i en lögn för bekanta och andra som inte står mig nära. Sedan länge jobbar jag med att bygga upp min självkänsla, och har lyckats ganska bra, och få den jag vill vara och den jag faktiskt är att stämma med varandra.

Så för att återknyta till behovet av att blogga. Det är en resa, livet alltså, och åren går. Att läsa det jag skrev för 2 år sedan är skräckblandad förtjusning. Jag har kommit så otroligt långt, och bloggen har hjälpt mig. Här får jag chans att reflektera, att återknyta och att se mönster. Det är en nyttig läxa för någon som mig, som så gärna glömmer dåliga saker och minns allt i ett rosaskimrande töcken. När jag sedan läser minns jag även det dåliga, särskilt när JAG läser för jag ser ju mellan raderna.

Det där var självutlämnande, men det bjuder jag på. Ordet är mitt enda sätt att uttrycka mig på, det skrivna ordet. Om jag kunde kommunicera om jobbiga saker enbart via SMS eller brev skulle jag tycka livet var enklare. Men det är också en sak att träna på, att säga det jag tänker och menar och inte välja ut de delar jag tror att folk klarar av att höra. Det är så mycket som aldrig blir sagt, för att jag tänker att folk skulle tro att jag är knäpp eller argumentera emot eller totalt dissa mig. Jag tar ansvar för andras känslor innan dom ens uttryckt att dom har dom. Typ låta bli att säga något för att någon ska ta det på eventuellt fel sätt. Så låter jag bli istället. Det är ju helt HOPPLÖST för fan. Jag slår knut på mig själv och förväntar mig att andra tänker och gör som jag. Vilket ju är helt knas. För jag känner ingen som låter bli att säga 90% av allt som man vill ha sagt bara för att någon, eventuellt i framtiden, kan ta det på ett eller annat sätt. Jag är jämt så rädd för vad folk ska tycka – i vissa fall – och i andra är jag så tuff och går på för hårt. Det är aldrig mittemellan. Så lätt det hade varit att bara sträcka upp händerna och tänka this is me, men jag VILL vara någon annan. Jag tänker ha bra självförtroende, bra självkänsla och ödmjukhet. Och det GÅR, jag känner massor med människor som har det.

Nu ska jag vila, passa på medan bäbisen sover.

Kram Ew.

 

ps. Rooting for you min kära vän, du är tuff och var inte rädd för att speak your mind! Du har inte gjort något fel, inte med den lilla, aldrig. Så stand strong. ds.

Det rör på sig

I den här artikeln pratar man om att en missbrukare, som går obehandlad, kostar samhället drygt 2 miljoner kronor om året. Om vi bortser från de medmänskliga aspekterna så kan man väl konstatera att det är ganska dyrt!? Om man istället behandlade, med metadon och psykologisk hjälp, skulle prislappen minska. Dessutom fick mellan 100 och 150 personer jobb och började således betala skatt – alltså vann vi ännu mer där.

Jag har länge förundrats över den värdelösa missbrukarvård vi har i det här landet. Det är fult att söka hjälp, det är svårt att FÅ hjälpen och man tar helt enkelt inte folks livsöden på allvar.

Så kanske NU då, när det blev en ekonomisk fråga, kan något göras då!?

 

//Ew.

Hon äter som en häst

Min dotter äter mer än mig…

0,5dl havregryn kokat med 1dl vatten. 2 msk grötpulver (sån där bäbismat) och 1 dl vatten. Alltså färdigt typ 2,5dl gröt.

2 mackor. Med smör. Och ost.

Jag äter, på sin höjd, 2 mackor. Sen trycker hon i sig 2 burkar mat under dagen, youghurt med frukt som mellanmål. Mitt matvrak är tillbaka och det är jag glad för!

Läs mer

And I was right, as always!

Vi skippar . efter rubriken, lite förnyelse ska man ha. Kanske tom ändrar layout, slå på stort liksom.

Jag hade då rätt. För er skull tog jag mig ut ur lägenheten mitt på blanka dagen. Prommade till Katten och tog mig lite att äta, man får ju inte vara dum. Strålande sol, brillor på, vända handtaget på vagnen eftersom att bäbisen blir SÅÅÅ förbannad när man drar på henne solbrillorna. And off we went.

På Ica, fick med oss 0% av vad jag hade tänkt handla men 3 saker jag inte hade tänkt på. Som vanligt. Sen gick vi på H&M. Jag har blandade känslor för den affären, men dom är ju bra när man bara vill ha ngt nytt att glädjas åt en vecka. Jag hittade en kjol. Och strumpor. Skit-bra. Provade som vanligt tusen BH’ar och hittade faktiskt en där brösten inte trillar ut så fort man andas. Men då fick jag istället Sveriges fulaste bröst, det var den märkligaste skärningen ever, det blev liksom 2 dm mellan brösten. Weird. Så inte det nej.

Bakom mig i kön hände något som fick mig att koka. Om inte Haeyli hade varit med hade jag inte bara visat mitt förakt utan sagt ngt. Det stod 1 tjej och hennes 2 jätte-häftiga brorsor/pojkvänner/kusiner/livvakter whatever. Så går det förbi 2 fina killar, mods/pop/broder-daniel stuk – hand-i-hand och så vackert tuffa och modiga, kanske 15 år gamla!? Vad gör maffian bakom mig då? Börjar peta på varandra, se äcklade ut, titta lääääänge, vänder sig om efter fina grabbarna och börjar coolt och modigt nog halv-viska på vaddetnuvarförspråk-språket. Och jag blev SÅ arg. Hur f*n tänker man då!? Jag accepterar ALLT, fanimej allt. Men att stå där, uppenbarligen invandrade från något land (jag är 99% säker på Turkiet, så frivilligt lär dom inte ha blivit tvugna att flytta hit), och antagligen redigt less på att inte få komma på arbetsintervjuer, bli kränkta och diskriminerade OCH GÖRA EXAKT SAMMA SAK. Hur FAN tänker man då!? Hur fan kan man stå i Luleå och se ned på en grupp människor som så uppenbart blir kränkta och diskriminerade på exakt samma vis!? Hatbrott TILL EXEMPEL. Sådan okunskap gör mig vansinnig. Så jag gjorde samma sak. Skakade på huvudet, log nedlåtande och vände min dotter mot mig, eftersom att idioterna tydligen tyckte att HON var söt iaf. Fast dom trodde väl att det var en pojke, hon har ju faktiskt BRUN overall. Förbannade jävla trångsynta idioter. Där har ju dom och Sverigedemokraterna en sak gemensamt, why not join forces!? Tyvärr fattar ingen utav de två parterna det… Jag ville så gärna gå fram till grabbarna som gått förbi, klappa dom på ryggen och tacka för att dom är så pass starka att dom i en tid där homosexuella förföljs, våldtas och mördas vågar stå starka framför omvärlden, på H&M i lilla Luleå. Men det gjorde jag inte. Så svensk som jag är….

 

Hmm. Nu är jag på gott humör igen ;)

 

Kram Ew.