Man kan plötsligt vakna upp och inse att saker och ting inte är som de var alldeles nyss. På något vis har saker och ting ändrat sig, och där det fanns tomhet och sorg för bara några veckor sedan finns plötsligt det som liknar ett vanligt liv. Jag är skräckslagen inför att lämna den där sorgsenheten, det är tryggt där. Inlindad i en blöt och kall handdukt liksom, men det är något som håller mig hårt och på något skruvat sätt lugnar mig. Det här nya, att inte vara ledsen hela tiden, att inte fastna i absurda tankar om tingens ordning på ett ganska mörkt plan, det är inte tryggt alls.
Det är inte det att jag inte vill vara glad – för det vill jag. Det är bara det att det är så bräckligt. Och om man är ledsen klarar man sig på sparlåga, man går runt och andra ser att man ändå försöker, men att man är tyngd. När man är glad går man upp på samma nivå som alla andra, ska orka samma mängd vardag som alla andra. Folk glömmer att det är något som pågår och blir kanske förvånade om jag vacklar? Då är det enklare att befinna sig i den där gråzonen där man bara existerar, varken mer eller mindre.
MEN. Nu ÄR jag ju inte där längre. Så även om det är läskigt så är det som det är. Jag är out of the woods. Krisen är över för denna gång. Inte lika 100 som i våras men jag är faktiskt glad. Det har smugit sig på och jag har fortfarande nära till tårar en dålig dag men jag känner ingen hopplöshet. Inte någon överdriven upprymdhet heller, som tur är.
I slutändan kommer det här bli en fantastiskt vår. Mamma kommer gå i remission igen och vi kommer att hämta oss (även om skräcken för recidiv nu aldrig kommer gå över). Jag kommer ha lärt mig att lita på någon annan och kanske även att luta mig på någon annan… ‘Kan själv’ är bra men jag behöver inte alltid kunna allt själv!
Sinnesro. Mod. Visdom. God natt!
//Ew.
