Idag har det varit svinkallt ute, i alla fall var det det i morse. Sen mildade på sig, och nu yr snön blöt och tung och termometern visar –1,6. Vädret den här vintern är det märkligaste jag varit med om, men så är verkligheten den här vintern också det märkligaste jag varit med om.
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på alla tanker utan att det låter vansinnigt. Jag tänker alltid 10 tankar på en enda sekund, och det är alltid flera samtal som pågår där inne, jag spinner vidare, associerar och försöker lyssna samtidigt. Det är sällan tyst i mitt huvud och ofta gör det mig väldigt trött. En rejäl fysisk urladdning kan få tystnaden och lugnet att sänka sig över mig, ett hårt träningspass är ren lycka. När det skiter sig i livet och allt sånt som händer andra händer mig går huvudet i baklås och jag kan inte sortera. Numera kan jag hantera det och klarar vardagen fint ändå, men jag blir dubbelt så trött och får anstränga mig för att ens höra vad andra säger. Och alla människor runt omkring mig som finns där, de finns verkligen där. Jag lyfter ibland blicken och ser alla de som står som berg och skyddar mig, som fångar mig långt innan jag faller. Utan dessa människor skulle sorgen äta upp mig, och jag skulle bli cynisk och bitter. Nu slipper jag det och jag har svårt att fatta att jag har dessa skyddsnät,, alla glada tillrop, alla som bara finns där. Det är otroligt att jag har fått alla dessa, jag hade ingen ett tag, jag hade sumpat varenda relation. Och nu har jag så många fina igen.
För en vecka sen var jag riktigt vilsen. Det kändes som att jag låg på 0. Urlakad och trött, och svarta tankar rullade i huvudet, jag kände en hopplöshet. Och plötsligt är jag på mitten igen. Jag orkar göra sånt jag tycker om, jag har snackat med löpbandet och vi är nästan kompisar nu. Jag och min snowboard som liksom glidit ifrån varandra fann vår plats igen någonstans mitt i en backe i Måttsund.
Vissa saker som gör mig glad kommer helt oväntat från ingenstans och jag reagerar instinktivt med att spöa skiten ur det. För bra saker som jag inte kontrollerar är livsfarligt. De kan nämligen försvinna helt utom min kontroll. Men ett löpband, ja det finns så himla många om något försvinner. Och med de där pillrena den snälla doktorn gav mig som sänker blodtrycket, i kombination med avsaknad av ciggaretter har ju sett till så att jag slipper migrän. Och då bestämmer jag själv hur mycket jag ska hänga med löpbandet. Det går ju till och med att springar lite med en stukad fot. Men sånt där som andra människor kommer med, det kan dom ta bort igen.
Men nu har jag tänkt till och kommit fram till att det inte göra något. För jag har blivit av med så mycket, som andra tagit av mig. Min självkänsla, min stolthet, mitt egetvärde och min oskuldsfullhet, min naivitet (den där ofarliga som alla har rätt att känna). Och nu senast togs den där underbara snuttefilten “det händer bara andra” ifrån mig. Först en gång, när mamma blev sjuk första gången. Sen en gång till när hon blev sjuk igen. Och jag har faktiskt tagit tillbaka nästan allting, flera gånger när det gäller vissa saker. Och stolthet och karaktär är ju egentligen helt onödigt. Självkänsla, egenvärde – det äger jag själv nu, det kan ingen ta ifrån mig. Så det andra kan ge mig som är gott tänker jag bara segla med i. Vill de rycka det ifrån mig så är det så. Jag orkar inte trycka undan sånt som gör mig glad längre, jag behöver det för att kunna kliva upp på morgonen.
Och på tal om det, är det dags att lägga sig. H har beordrat mig att inte väcka henne imorgon, jag försökte förklara det omöjliga i det eftersom att jag faktiskt åker hemifrån halv 7. Jag förbereder mig på krig, men hoppas att min charm biter på henne imorgon… Denna unge, herregud, min skvatt galna kopia av mig själv. Med ögon som rymmer hela världens bus och hennes pussar som riskerar att slå ut ett par tänder. När hon backar 20 meter och vi sträcker ut armarna och hon springar och kastat sig upp i min famn. Vad fan var jag utan henne… Helt otroligt vad en människa på 1 meter kan få en att känna. Magi, hon är magi. Hon trollar med mitt hjärta och min själ och allt hon utstrålar gör mig bättre. Hon är som Nalle Puhs ballong – jag kan inte vara nere med henne i närheten. Förbannad kan jag vara, men inte nere. Galna underbara starka lilla människa. Det är större än man kan förstå.
//Ew.
