När det känns förjävligt. När jag är trött, röksugen och vill ha så mycket jag inte kan få. Vad fan gör jag då? Hur kan jag bara fortsätta? Fortsätta jobba, sitta en stund och titta på min fina lilla mamma som sover oroligt, äta fast maten smakar som trä i munnen, le och hjälpa en patient? HUR!?
Svaret ligger i att bara göra. Bara köra på, göra allt jag gjorde igår förra veckan för ett år sen. Inte stanna upp mer än för att hämta andan. Hela nyckeln till att mitt liv fungerar är att jag bara gör. Där jag förr la mig för att inte kliva upp mer tvättar jag bort natten ur ögonen, sveper ett lager magi från sminkskåpet, drar på mig ngt som får mig att känna mig trygg och låter dagen ta med mig in i framtiden. Minut för minut, timme efter timme.
När allting är tyst hemma, när H somnat med armen runt Hundis och Bäbä, då vill jag bara lägga mig och gråta, skrika och sparka. Kedjeröka och dricka vin. Istället plockar jag undan, ringer ett samtal, städar, låter Melissa Horn, Amanda Fondell, Timbuktu och all de andra fylla tystnaden. Om jag har ro låter jag amerikanska lättsamma pretantiösa serier rensa hjärnan.
Jag bara gör, fortsätter, låter vardagen vara vardag, helg vara helg och tiden bara gå. Jag lever inte i nuet för nuet är förjävligt just nu. Cancer, rökstopp, lägenhetsönskan, stamcellstransplantationer, ensamhet. Saker som är nu och som bara får vara. Jag skiter i det, jag tänker på sen, sen när jag reser bort, sen när vi flyttat, sen när mamma är frisk. Frisk frisk frisk. Aldrig sjuk igen. Aldrig – fattar du det? Du äckliga cancermonster som låtsas vara så dramatiskt sjuklig på något romantiserat lögnaktigt sätt. Du kommer aldrig vara välkommen hos oss igen. Aldrig!
//Ew.
