Dagarna rullar förbi, om några dagar är vi halvvägs in i januari. Det är 1/24 av året, bara sådär. Man blinkar, man väntar och sen har nuet plötsligt blivit historien. Man måste sluta längta bort för att livet inte ska hända utan att man hinner med. Utan stress, dessutom. Det är inte så lätt. Emil Jensen har det klart för sig.
I går var jag på fest och hade jättetrevligt. Hängde med ett par gamla människor och träffade en del nya. Det var helt enkelt en riktigt bra kväll. Den avslutades på en madrass bredvid H, som sov med fötterna på kudden och fick mig att fnittra. Sovmorgon idag ända till 12! Så i kväll blir uppdraget att kravla i säng i tid i alla fall.
Det där nya livet alla har börjat leva efter årsskiftet är skitsnack. Jag håller mig med gamla vanor som egentligen bara behöver dammas av. Rökningen, träningen, tålamodet och kärleken. Det löser sig, jag hinner.
På tisdag läggs mamma in igen, då kanj ag smita upp på avdelningen och krypa upp bredvid henne och lägga huvudet på hennes axel och känna den där tryggheten som jag aldrig kände när jag var liten men som är så påtaglig nu. Och om bara ett par veckor kommer syskonen, bägge två. Så här och nu men också sen. I balans.
(Inuti är jag livrädd just idag, det kryper i magen. Men det går över. Det blir bra. Men någon dag kommer jag vara utan en del av de människor som rockar mitt universum, oavsett så är det ju så. Förbannat.)
//Ew.
