Ibland.
Eller faktiskt ganska ofta, nuddar jag vid tanken om hur hamnade jag här. Men sen lämnar jag den ganska snart eftersom att det inte går att svara mig själv på den tanken.
I morgon skriver jag den här utbildningens absolut sista tenta. Det “enda” som återstår är praktik och examensarbete. Båda ger mig lite ont i magen och jag förstår inte hur jag ska lyckas skriva arbetet eller hur dom 5 veckor jag saknar av praktiken ska kunna bli av. Men jag tänker att det nog går, om jag sätter igång med examensarbetet på måndag. Jag vet vad jag vill göra den på men jag måste skriva en plan och se om det är genomförbart. Mitt andra alternativ är att skriva en skrivbordsstudie om någonting, det torde inte vara svårt att hitta ett ämne som intresserar mig inom sjukvården, och inte heller har jag svårt att hämta information och skriva ihop en rapport. Men det känns tråkigt på något sätt. Jag vill förändra någonting och jag vill åstadkomma någonting jag är stolt över. Vi får se.
As to everything else, ja vad säger man. Just nu känns det overkligt att jag är klar om 5 månader, och det känns ännu mer overkligt att jag sen ska ut och kanske jobba som vårdadministratör. Det finns så lite plats för allt jag vill göra med det yrket, jag vet att jag kan förändra och göra saker bättre, i mikro men kanske i makro. Sjukvården har alltid varit av intresse för mig, jag har velat bli läkare och jag har velat jobba med läkemedel. Ett tag var jag inne på medicalrep men sen kom jag på att jag suger på att sälja in saker. Min framtida yrkesgrupp är en lustig en, många original och en hel del förlegad syn och ovilja till förändring. Alla idéer jag har lär möta motstånd och jag kan inte ensam förändra en organisation. Men med ett par terminers ekonomistuderande och en hel del jävlar anamma tror jag att jag en dag kommer att kunna göra någonting bra för vår välfärd, om det finns något kvar av den (vi kommer aldrig bli USA, länder med betydligt sämre ekonomi och levnadsstandard har hundra gånger bättre sjukvård än dom och jag tror inte att vi kommer låta folk dö av hjärntumörer bara för att försäkringsbolagen är sjuka). Jag får storhetsvansinne ibland och tänker att jag kan flytta berg. Sen slås jag ned av min ständige vän självförakt och vet att jag kommer vara en grå mus som aldrig tar initiativ.
Men trots det tror jag på mig själv. Min arbetsplats före Eniro uppskattade mig för att jag kom med bra idéer om förbättring och jag gjorde rutiner bättre på den korta tid jag var där. Men det ska mycket till för att ändra på saker. Kanske hamnar jag inte ens i sjukvården. Ingenting av det jag drömt om eller velat har någonsin blivit av. Det tog mig 6 år att avsluta gymnasiet och det enda jag har lyckats med är att jag alltid fått de jobb jag sökt. Man vet aldrig vart man hamnar i livet.
Nu börjar jag bli för mörk så jag avslutar. Som alltid är jag inte så nere som det låter, livet är bra och snart är det helg.
Kram Ew.
