JustEw

Det har varit rörigt de sista 2 veckorna, i huvudet. För första gången på länge är jag tacksam för min psykolog och den hjälp hon generar. Nu när läkarbytet svävar i luften är det tryggt ha en kontakt att luta sig mot.

Det är många saker som gjort att det varit drygt. Praktiken i Boden och dom ekonomiska svårigheterna det medförde är en. En annan var ett obehagligt möte på jobbet. Båda sakerna löste sig, praktiken blir på Björkskatan här i Luleå, ekonomin löste sig och mötet gick bra. Ändå satt en ångest vidrigare än på många, många år kvar. Kanske var den värre för att jag alltid medicinerat, på egen hand eller med läkares hjälp, när det blivit lite drygt. Numera tar jag ju ogärna piller överlag (förutom dom livsviktiga då, och paracetamol som jag missbrukar). Så där satt jag och fattade INGENTING. Men sen fick jag mens och läget klarnade lite grann. Var det alla tunga, svåra saker som i kombination med mens som gjorde det? Mycket möjligt. Samtidigt så har jag ju varit med om värre. Med skillnaden att då hade jag någon form av hormonbehandling, vilket jag inte har nu. Och nä, vi ska inte ha barn, precis tvärtom. Nåväl. Nästa månad när det är dags vet jag ju mer. Men minst gemensamma nämnare ni vet.

Men så hittade en blogg idag. En tjej som är 22 och diagnostiserades med samma Bippo2 som jag när hon var 16. Och har ångest till och från än idag. Vilket känns drygt, eftersom att liksom alla människor avskyr jag ångest. I vanliga fall fungerar det att göra som funkar för mig, kolla på TV, ut och springa eller träna, hålla mig borta från böcker och musik. Men den här gången var det kört. Men nu är den borta, så skumt! Som en förkylning ungefär :)

Så känner jag ibland att det är för mycket sjukdom, jag tänker mycket på det. Hela tiden försöka komma ihåg att ta medicin vid rätt tidpunkt och fundera på om jag är upp eller ned om jag sover mer eller mindre. Oftast är jag som vanligt, men ändå ska jag tänka på om det är något annat. Så förbannat tröttsamt! Länge sen jag var sjuk nu, sist blev när mina Litiumhalter visade sig vara nära förgiftningsgräns, och det kan jag ju inte rå för. Men samtidigt läskigt att det kan gå sådär fort. Jaja.

Allt annat är dock bra, skolan under kontroll, lite väl lite jobb men det är okej, praktik som börjar på måndag och känns kul. Mycket kvar att få rutin på, VAS tex, som är så ologiskt ful och tjorvigt så det finns inget annat sätt att lista ut hur det funkar än att nöta in. Ingen logik vilket driver mig till vansinne. Men det går ju. Dom räknar väl med en ny grafisk version 2011 och med lite tur blir den mer logisk så man slipper skämmas. Och ändå är det mest välutvecklat och innehåller ler delar än något annat program i samma kaliber, och vi får bra pengar när vi säljer det vidare. Men ändå, mupp-program. Däremot ska sägas att det är grymt patientsäkert och patientinriktat. Men fult. Och ologiskt.

Ska lägga mig nu faktiskt, blev mest trams nu :)

Kram Ew.