JustEw

Ja. 3 år har jag gett mitt hem på Malmudden. Det är 14 år sen jag bodde så här länge på samma ställe. Jag har inte så många ord ännu om hur det känns. Rädd att använda ord som sorg och rädsla, för att det ska misstolkas. För det är med glädje jag flyttar, men samtidigt är framtiden så läskig. Jag tror verkligen på det här, att mitt nya hem är det rätta draget. Men som sagt, jag är Ewelina med någon typ av generell ångest, och oroar mig och målar upp scenarion om det värsta som kan hända. Men jag vet att det blir bra ändå, jag är inte ensam om det här på något sätt.

Det är också svårt att summera mina år här. Den första halvan av tiden här är inte direkt fylld av lycka, så här i efterhand. Just då var jag ju uppe i det blå, så att säga, och fattade inte särskilt mycket. Har bara vaga minnen om hur jag överhuvudtaget flyttade in här.

Men 10 maj för 2 år sen kom ju Haeyli, och efter det dominerar riktig glädje, frisk glädje. Jag lämnar den här lägenheten med goda minnen, det är dom som stannat kvar. Det här har alltid varit MITT hem, och senare Haeylis. Det bodde någon här, men det fanns ingenting kvar i väggarna efteråt, det var som att det aldrig hade hänt.

Så sorgen handlar om allt den här lägenheten representerar för mig. Vägen tillbaka till ett normalt liv, skola, jobb och att få uppleva det goda i livet, genom min egen förtjänst. Rädslan handlar nog mycket om att jag satt mycket av min förmåga att klara allt i väggarna här. När jag kommer hem hit har jag alltid känt mig så välkommen, som att alla goda saker ler mot mig och omfamnar mig i dörren. Rädsla för att det är i väggarna alla energi sitter, och att inget finns i den nya. Atmosfären här är bra.

Samtidigt så har jag ju lämnat precis allt dåligt här. Ingenting får följa med.
Och jag vet ju nu att man kan skapa sin egen lycka, att det är hos mig och min förmåga att klara av saker som atmosfären kommer. Kärlek hjälper till och det har jag, ton av kärlek.

Så vi ska bygga ett hem tillsammans nu, Haeyli och jag. Och det känns underbart. Så ta inte mina tårar som att jag ångrar mig eller inte vill det här egentligen. Ta dom som att jag lämnar allt dåligt här och bygger nya minnen och saker, bra sådana. Jag sörjer jobbiga saker om och om igen, sån har jag alltid varit, har svårt att släppa saker och är rädd för att göra det. För allt som är likadant är tryggt, det är det nya som är läskigt. Men för första gången i mitt liv förstår jag att man inte måste hålla fast vid dåliga saker, läxan som man lärde sig genom dom, finns lagrat i hjärnan nu. Då behövs inga bevis i fysisk form. Man måste inte hålla kvar vid smärta för att veta.

Mot nya mål, jag hoppas ni följer med.

Kram Ew.