Oh but how it is.
Samtidigt som jag suckar över hur körigt livet är ibland, tröttheten som tog överhanden och fick mig att vackla märkbart för ett par dagar sen, oförmågan att hinna och klara allt det där jag vill, suget efter mer än vad jag har. Allt det, trots allt det stannar jag oftare och oftare upp och ler åt att jag har allt det där. Jag är trött för att jag jobbar, vårdar mina relationer med människor, är med min dotter. Oförmågan att hinna förverkliga alla drömmar är för att tiden går till det som är viktigast – dom som betyder allt. Suget efter mer än vad jag har är vad som kommer få mig att fortsätta kliva upp trots att jag är trött. Vad är inte det om rikedom?
Jag vill inte bli bekväm, helt nöjd och inte vilja mer. Visst, jag vill blir klar och få en stabil sysselsättning, en konsekvent och långsiktig lösning, men jag vill alltid sträva framåt.
Så lösningen? Balans. Alltid balans. Dett innebär betydligt mycket mer än vad man kanske kan tro, jag tror att balans är själva nyckeln som jag kanske sökt. Sen att det är ett jävla jobb att komma till BALANS är en annan femma. Nästa månad kanske det är vad som kommer att få mig att kliva upp, att fortsätta sträva.
I morgon fyller min pappa år. Jag önskar han stod bakom dörren och knackade på när jag vaknade. Men det kommer han inte göra. Trösten är väl att han nog önskar att jag stod bakom hans dörr :)
Kram Ew.
