JustEw

Jag har massor av blogginlägg i huvudet, flera om dagen. Jag formulerar dom tom. Men när jag sätter mig och ska skriva minns jag plötsligt ingenting. Man skulle kunna göra som min pappa och helt enkelt bära med sig en bok där man skriver ned allting. Men det känns som ÄNNU en sak som ”ska” göras. För mig blir allting jätte-projekt, jag kan liksom inte nöja mig med att det blir som det blir, utan det ska vara perfekt, felfritt, och då blir det ingenting istället. Så det blir väl ett inlägg om just det.

Jag gör mig själv besviken, flera gånger om dagen. Jag bygger upp förväntningar och jag bygger upp scenarion om hur det ska bli. Det går tom så långt så att jag planerar andras reaktioner och handlingar, och det går ju inte, människors reaktioner går inte att förutse. Så alltså blir jag konstant besviken, för att jag förväntar mig reaktioner hos folk som uteblir, och jag sätter upp ouppnåerliga mål för mig själv. Ingen människa kan lyckas med saker som jag sätter upp som mål för mig själv att lyckas med.

Alltså blir jag besviken. Det här är ett beteende jag är smärtsamt medveten om, och som jag för första gången på riktigt tänker försöka jobba med. Det blir dock lite moment 22, för om jag inte lyckas gör jag ju mig själv besviken igen :) God my life is complicated. För att jag gjort det så. Har några teorier om vad som kan ha fört mig hit till det här beteendet, men det är inget som tål att vädras i en blogg.

Jag har någon typ av strategi för hur det här ska gå till. För det första ska jag ringa min terapeut på måndag och be om en tid, för att få lite struktur. Det finns flera saker som gör mig destruktiv, inte fysiskt, men väl psykiskt. Jag har en del olater för mig som blir påfrestande för de människor som är runt mig dagligen. Och när jag pratar om det inser jag att allt hänger ihop (what a surprise, men ibland är jag inte så snabb) men på ett sätt som någon utbildad kanske kan hjälpa mig med. Min pojkvän brukar säga att jag borde slappna av och bara vara, och det är något jag innerligt önskar att jag kunde. Jag stressar för att hinna slappna av. Det är inte sunt. Magkatarr, dålig hy och förkylningar som avlöser varandra brukar vara tecken på detta leverne, och det är ständigt återkommande. På något sätt hanterar jag det när det väl blir lite väl uppenbart, men tiden efter blir bara upptakten på nästa utbrott. Det här är inget jag brukar prata om, folk har en tendens att börja prata om avslappningsövningar och ”du måste lära dig slappna av” och Ja, ni har rätt, men så enkelt är det inte.

Så det vill jag också lära mig, att vara här idag, inte igår och inte imorgon, utan idag. Det började jag med för ett par veckor sen, och det funkade strålande. Sen glömde jag bort att jag höll på att lära mig leva i nuet och vips är jag stressad igen. Så nu tänker jag lägga det på skrivbordet på min mobiltelefon så kanske jag kan komma ihåg det. För det var verkligen bra för mig. Om idag suger så behöver jag inte oroa mig, för imorgon är en helt ny dag, oberoende av idag. Och om idag blir en riktigt bra dag, så behöver jag inte stressa över att imorgon också måste bli en ny dag, för det spelar ingen roll vilken typ av dag det blir, för dagen efter det är också en helt ny dag. Hakuna Matata :) Så ni ser, mina tankescheman är helt fuckade och destruktiva, jag är expert på att vältra mig i det som varit och oroa mig för det som ska komma. Dagarna rinner förbi och jag minns dom inte ens. En bra helg överskuggas av att den innan var dålig, och att nästa kanske blir tråkig. Men den där veckan när jag levde idag, det var en av de bästa veckorna på länge. Sen tar den där självdestruktiva delen av hjärnan över och vips! så är jag tillbaka i gamla mönster.

Now, don’t get me wrong, jag är inte särskilt olycklig, faktiskt inte alls. Men mitt liv har varit on hold ganska länge nu, stått still och jag har inte kunnat glädjas åt det som faktiskt är bra. Allt har liksom varit samma hela tiden. För att allt var tungt och jobbigt förra hösten stängde jag av, för att skydda mig själv trodde jag. Men det var det ju inte, det var nog för att slippa ta ansvar för livet NU. Så nu försöker vi igen, en dag i taget. Projekt Ändra Personlighet är ju livslångt, och inte något som bör ha en tidsgräns eller innebära stress. Dessutom kan man inte ändra personlighet, man bör snarare prata om att lära sig hitta dom där sakerna om en själv man gillar och lära sig skippa dom man inte tycker om. Kanske är det inte ens viktigt att göra sig av med dom, utan istället helt enkelt lära sig kontrollera sig själv och vänja hjärnan vid det, så att det går på rutin. Utan att för den sakens skull stoppa undan ”jobbiga” känslor, utan hitta ett konstruktivt sätt att prata om dom. Jag har en tendens att inte prata om sånt jag tycker är jobbigt med vänner, och pojkvän, för att sedan, när det byggts upp så mycket, vända det till ilska och bitterhet och nästan bli manipulativ så att jag vänder det till deras fel, för att jag inte klarar av det faktum att jag får skylla mig själv som inte vågade ta det på en gång. Man måste äga sina känslor, och jag gör inte det längre. Så det hoppas jag att det här leva idag kommer göra, för idag kommer aldrig igen så jag måste ju ta det idag, och inte vänta.

Det var mycket på en gång, nu ska jag begrunda allt detta. I sängen, sovandes en stund :) Det är dags för dagsluren, både jag och Haeyli är trötta efter tågbanebygge, lång mysig frukost med tända ljus och dansande såhär på förmiddagen. Om vi hinner när vi vaknar ska vi gå ut, det är frost på marken och minusgrader, så man får bylsa på sig och bli röd om kinderna! Äntligen. Just det, solen lyser också. Denna kuststad i norra sverige visar sig från sin bästa höst-sida. Ni vet inte vad ni missar :)

Kram Ew.