JustEw

Livet alltså. Det rullar, dagar blir till veckor som blir till månader som blir till år.

Födelsedagar har alltid gjort mig väldigt nostalgisk. Jag är en människa som i mångt och mycket lever i det förgågna. Tyvärr. Jag vill nämligen vara en människa som lever i nuet, inte i det förgågna och inte i framtiden. Det är nuet som räknas. Så länge man tar ansvar för sina val, som ju får konsekvenser i framtiden, så tror jag att det bästa är att leva för nutiden. Annars missar man liksom livet. För livet är ju alla dagar, alla timmar och alla minuter. Det är dom som går. Framtiden är där den är, och påverkbar från nutiden, såklart, men ändå är det ju nuet vi lever i.

Den födelsedagen som var igår var tung när jag tänkte på det förgågna. Bitter för att någon tog från mig en del av glädjen över min dotter. Under en kort period förvisso. Mellan september och december var det som tyngst och de månaderna kommer aldrig igen. Jag kämpade med näbbar och klor för att detta första år, den där första tiden, skulle innehålla glädje och symbios mellan mig och Haeyli, men någon försökte hela tiden penetrera den symbiosen, försökte göra mig illa och få mig att må dåligt. Eller en, det var faktiskt fler än en. Men iaf. Men sen kom januari och livet blev sådär rosaskimrande igen, inte orealistiskt, men livet var fint, glädjande och precis som jag ville ha det. Och så har det fortsatt. Visst spelar Han in, den jag älskar, men det är jag som tagit ledningen över mitt liv, jag som vänt på situationen. Jag som inte brytit ihop och lagt mig ned och vältrat mig i självömkan. Jag har tagit tillbaka kontrollen över mitt liv. Eller tillbaka, jag har aldrig haft kontrollen förut, alltid låtit andra leda. Nu är det jag som är the leader om the pack, ledaren i min klan som Katten brukar säga. Vi är bara två stycken i min klan, jag och Haeyli, men det är en rätt bra början faktiskt. Sen finns det ju flera klaner runt mig som min klan polar med, vi är liksom ett nätverk av klaner som samarbetar för att få livet att gå ihop. En i stan, en på porsön och kanske även en på Tuna, även om det i det fallet är early days ännu. Sen har jag ju min blodsfamilj. Men där är det komplicerat, mina systrar är mina bundsförvanter, men vi är långt ifrån varandra.

Men födelsedagen igår var ändå en ljus dag, som gjorde mig tårögd många gånger av glädje. Kvällen innan gick vi och lade oss själva, vaknade själva och gick och lade oss själva igen. Utan att det gjorde ngt. Visst kände jag mig ensam och önskade att Han var där att dela den där dagen med, men all in all var det något jag behövde göra. Jag har accepterat att det är jag och Haeyli, på egen hand nu ett tag framöver. I framtiden vill jag såklart leva ihop som en familj med Honom. Överallt omkring mig nästar folk, senast idag fick vi veta att två av våra vänner tagit steget att bli sambo och dela vardagen ihop. Det är så härligt att se all kärlek och all framtidstro. Men det där är inte för mig och Haeyli ännu, än så länge går vi på unga ben i våran tillvaro tillsammans. And loving it. Det här är det bästa jag gjort för mig själv, jag har växt på alla sätt och vis och min självkänsla blir starkare by the day. En efter en övervinns rädslor, headfucks och peculiar things about me. Mer och mer blir jag den människa jag alltid vetat bor inom mig, men som varit svår att hitta.

Om två veckor blir jag 25. En enda sak av de jag trodde att jag skulle gjort vid 25 har jag gjort. Att skaffa barn. Fast det där är inte sant. Faktiskt när jag tänker på det är det en hel del saker. Bott uomlands. Skaffat barn som sagt. Skapat ett hem jag trivs i och känner mig. stolt över. Gjort klart gymnasiet (5 år senare än jag trodde, men ändå). Finns säkert en hel del fler saker där som jag inte kommer på…

7 juni är det fest för mig och Uncle T. Tillsammans blir vi 65!!! Så vill ni komma, hör av er så gör vi plats för er. Hade storslagna planer på stor inbjudan, men det orkar jag inte just nu, livet är bra men tugnt just nu. Stressad, spänd och orolig. Men bra ändå. Funny that, att bara vetskapen att man måste klara sig, måste orka med allt som vanligt, tröstar och gör mig trygg.

Gjorde ngt idag jag innerst inne inte trodde att jag skulle behöva göra. Men jag är ändå glad att det blev så, även om det var nödvändigt. Nu blir det snart bra igen, inne i själen också. Han är mitt stora stöd, även om vi just nu sysslar med olika saker och befinner oss dels på samma ställe i livet, dels på olika kontinenter. Ändå är han mitt största stöd, min bästa vän. Jag hoppas att han vet det, och gör han inte det så är ni välkomna att berätta det för honom. Han läser inte här längre, jag kan tänka mig att det blir för nära. Men det är inget jag vet. Iaf, om han tvivlar, så påminn honom om att han fått mig att växa, han har pushat mig genom saker jag inte trodde att jag klarar men som han visste att jag klarar. Han stod på andra sidan linan och sade ”du klarar det, ett steg till” och när jag gått över stod han där med öppna armar och lät mig veta att jag gjort något bra, att jag klarat något, på egen hand. Just det, att jag nu klarar saker själv, jag har ingen som bär mig när jag inte behöver bäras. Men när jag inte kan gå själv, har jag flera som lyfter mig, slänger upp mig på axeln och knallr genom skiten, för att släppa ned mig på trygg mark igen. Återigen slår det mig vilken tur jag haft. Min sjukdom skrämmer skiten ur folk, får dom att fly åt andra hållet. Men min grupp, alla vänskaps-klaner runt omkring mig, dom står fanimej kvar!!! Och det bästa med Honom är att jag inte kommer undan med tramsande. När det krisar, då är han där som en varm filt, men när det är något jag kan klara av själv, då låter han mig göra det, med uppmuntrande ord, och för varje sak jag klarar växer jag lite till, får lite mer bränsle till min självkänsla. Jag uppskattar mig själv mer nu, inte för saker jag gör, utan för att jag är jag. Men ännu är vi inte där :)

Nu ska jag krypa ned i sängen och vänta på att Han kommer in och lägger sig bredvid. Haeyli är hos mamma, jag hade den där saken jag var tvungen att göra ikväll, och imorgon ska jag sammanstråla med Uncle T på bussen och åka och väcka henne, ge henne välling och sen gå och äta frukost alla 3. Länge sen vi gjorde det, så det ska bli härligt. Men det blir inget dagis för älsklingen imorgon och säkert inte på tisdag heller. Har hon ingen feber alls på hela dagen eller kvällen imorgon blir det så, men har hon det minsta feber blir vi hemma. En feberfri dag är det som gäller hos oss. Idag sov vi 3 timmar mitt på dagen, utslagna som vi var. Och sen sov hon en gång till och kl18 var hon helt färdig, lilla stumpan :) Det är bra att sova när man är sjuk, mamman uppskattar det också!

Kram Ew.