JustEw

Ja snart kommer Nörden. Förlåt jag menar Pappa. Han som är mer tokig i teknik och prylar än jag någonsin kommer bli ligger nu efter mig för 2a gångern. Först skaffade jag N95a och först något år senare följde han. Sen skaffade han iofs en 5800. Eller nej, det gjorde han ju inte. Han FICK ju en när jag ”jobbade” på Nokias lansering av tjänsten ”Comes with music”. Nu har jag köpt en N97a och är därför snäppet coolare igen. Å andra sidan har jag en dator och en telefon. Han har minst 3 datorer och 2 telefoner.

Så är det. Min pappa the nerd. Men jag är stolt över honom. Och glad för att han är den han är. Det ska bli underbart att ha honom här i flera dagar, jag saknar honom mer än jag vill tänka på när vi inte ses. Men nu är han som sagt här, vi kommer garva, äta mat man kan ha chips till och mysa!

Kram Ew.

Idag känns allt mittemellan. Inte jätteglad, inte jätteledsen, inte jättevarm, inte jättekall, inte jättepigg, inte jättetrött.

Jag börjar sakta men säkert komma till en del insikter om mig själv. Och om hur jag hanterar saker. Jag kommer till sådana insikter och sen försvinner dom igen, dom läggs i ett fack i det dolda i hjärnan och så tragglar jag på som förr. Utan att låta förändringen eller insikterna bli till handlingar som stannar kvar och blir en del av mig.

Jag har lärt mig att det inte alltid är bra att vara tyst. Jag har lärt mig att ibland måste man säga saker, på en gång, för att dom inte ska vara sårande eller för att saker inte ska framstå som att dom inte varit bra. Att ta upp saker som kan tas negativt har alltid varit en svag sida hos mig, jag tycker inte om att ta konflikter. Jag tror att en anledning till det är att jag inte tycker om ansvar, och när man pekar på något som kanske känns negativt för någon – ja då vill ju denne någon ändra på saker och då måste jag ta ansvar för den förändringen. Att kunna glädjas åt att någon vill ändra på ett beteende eller en åsikt för min skull finns inte på min karta, varför ska andra göra uppoffringar? Det är bara jag som ska det, bara jag som ska ändra på mig hela tiden - så har jag levt. Men till slut går ju inte det, man tappar sin identitet och man blir faktiskt till slut bitter. Och det är inget jag vill, eller något som någon vill tror jag. Bittrhet gör att man konstant känner sig förbisedd och oviktig. Jag vill vara viktig! Jag vill vara sedd! Jag vill vara med i gamet, påverka, förändra, göra livet bra. På jobbet skulle jag aldrig kunna lägga förslag på stora förändringar, för det kräver ansvar att ta konsekvenserna, ta folks missnöje (man kan ju inte please everybody…) och hålla fast vid sin övertygelse. Fy fan så svårt! Jag är livrädd för att få för stort ansvar när jag går ut i arbetslivet. Och ändå så har jag ju en plan, en dröm och ett mål, och då krävs att jag tar ansvar – det bygger faktiskt på att jag kan stå upp för min vision och få med mig andra.

Samtidigt är det så jävla sjukt, om mig har sagts att jag får med mig andra. Att jag kan leda. Men jag är allt annat än en ledare, vad hände!? Vad hände med mig, vad hände med Ewelina, var är Hon någonstans? Om inte jag tar reda på det och finner min väg tillbaka till det som var bra, men lämnar det som var dåligt (för just nu är jag inget av det, mittemellan…) så kommer jag snart ha kört en massa saker i botten.

Så – hur får man ordning på det? Hur ställer man sig upp och bara gör? Hur ser man till att man kliver upp en nivå och tar ansvar och lyckas ge det man får? Och hur fan slutar man älta att man INTE kan det? Fake it untill you make it. Det gjorde jag förr, och vet ni – det fungerade! Men nu klarar jag inte ens det…

Läs resten av det här inlägget »

Det gick inte så bra att blogga från mobilen, WP ville inte alls vara i min mobil så det bara tjorvade ihop. Så i vanlig ordning kan jag inte blogga från mobilen på ett smidigt sätt. Grymt irriterande.

Sitter på praktiken och får snart åka härifrån. Är helt slut, helt jävla död. Alla i den här stan går runt som halvt medvteslösa av trötthet – ingen snö inget ljus. Och vem orkar med konstant mörker någon längre period. Nä, nu får snön komma så man får lite go i sig!

En massa saker som rör sig i huvudet och kroppen. Så mycket som ska funderas på och lösas, praktiskt och teoretiskt. Att ha blivit av med jobbet är också tungt och tar ut sin rätt, man är naturligtvis nervös inför det som komma sak. Men allt löser sig, åtminstone nästan allt. Det finns så mycket jag vill rädda eller ersätta, lösa och bygga ihop till något väldigt fint.

Som  ni kanske ser går det inte så bra med kontinuteten på bloggningen. Det är så svårtillgängligt, när jag kommer på saker jag vill skriva finns ingen dator att tillgå, och då försvinner det. För vad är det som säger att det är just de timmarna efter kl 20 som jag har lusten till att skriva? Den kan ju komma när som helst :) Men jag klurar ut något, vill skriva och behöver skriva och älskar att skriva.

Nu börjar det dra ihop sig,

Kram Ew.

ps. Melissa Horn den 14 november och nu på onsdag är det Lars Winnerbäck. Underbara fina Melissa och förhoppningsvis en väldigt bra Lasse. ds.

Jag glömmer ju att jag har en blogg, nu när jag kan ”mikroblogga” på Facebook. Men Bloggen är Bloggen och jag saknar den. Den ergonomiska situationen hemma med min dator är sämsta tänkbara och inbjuder inte direkt till några längre sittningar. Istället blir bloggandet något jag ägnar mig åt när det ska skrivas skoluppgifter, för då måste jag ju sitta länge ändå. Och så slipper jag plugga just under tiden jag bloggar. Ja ni hajar.

I livet händer det en del men ändå ingenting. Har haft en del möten och skit som verkar leda till en massa bra saker.

Ja, och så har jag blivit av med jobbet. Eller kommer bli av med jobbet kanske jag ska säga. 28/2 2010 är jag officiellt utan jobb, och i mars avslutas min utbildning. Har jag inget jobb tills dess står jag extremt mycket på bar backe. A-kassan och jag lär inte bli sams, så det blir att söka jobb.

Möjligen  börjar jag studera till våren, 2st 7,5poängs kurser på halvfart och distans, utan lån givetvis. Kanske blir det att läsa Universitet och socionom/socialt arbete till hösten, om det är vad jag vill och orkar då. Den är nätbaserad och går det med att jobba samtidigt hoppas jag på, men sista terminen eventuellt sista år är platsförlagd i Umeå, vilket suger. Så vi får se. Kanske. En dröm, ett mål och en vision tar form i mig just nu – även om folk generellt sett verkar tycka att det är en dålig alternativt icke uppnåbar dröm så är det väl så ibland, ofta, att folk som driver fram saker gör det mot vad folk tror och hoppas. Eller så landar jag pladask på magen och får jobba i städet någonstans. Skit samma.

Imorgon ska jag och kärleken på Melissa Horn, en liten tripp för en kväll – och det ska bli så härligt. 25 november är det Lars Winnerbäck, också så strålande!

Åter till praktik, snart helg, och imorgon får jag JOBBA för första gången på en månad! Fet ironi, när 140 anställda blir arbetslösa trillar jobben in…

Kram Ew.

Nu är jag något på spåren. Ett långsiktigt mål börjar ta form. Än är det långt kvar men jag tror faktiskt att jag äntligen hittat vad jag vill göra.

Jag har gått igenom alla möjliga små och stora drömmar men aldrig funnit drivet eller ett riktigt mål. Här är några av alla drömmar jag övergett at olika anledningar, som lathet, brist på tro på mig själv och en förmåga att tänka att det inte går:

dansare, läkare, rädda-världen människa i form av civilingenjör, diplomat (nästan roligast och omöjligaste av alla), sjuksköterska, lämedelsförsäljare, farmaceut. Och det är bara några :)

Nu är det annorlunda. En blandning av ekonom, sjukvårdsrelaterad personal och lite av den där rädda-världen (i mikro) grejjen och en del annat ligger i grunden.

Så nu kan drivet ta sin form.

Jag ska förändra världen. Den enda drömmen jag aldrig gett upp.

Godnatt.

Kram Ew.

Eller faktiskt ganska ofta, nuddar jag vid tanken om hur hamnade jag här. Men sen lämnar jag den ganska snart eftersom att det inte går att svara mig själv på den tanken.

I morgon skriver jag den här utbildningens absolut sista tenta. Det “enda” som återstår är praktik och examensarbete. Båda ger mig lite ont i magen och jag förstår inte hur jag ska lyckas skriva arbetet eller hur dom 5 veckor jag saknar av praktiken ska kunna bli av. Men jag tänker att det nog går, om jag sätter igång med examensarbetet på måndag. Jag vet vad jag vill göra den på men jag måste skriva en plan och se om det är genomförbart. Mitt andra alternativ är att skriva en skrivbordsstudie om någonting, det torde inte vara svårt att hitta ett ämne som intresserar mig inom sjukvården, och inte heller har jag svårt att hämta information och skriva ihop en rapport. Men det känns tråkigt på något sätt. Jag vill förändra någonting och jag vill åstadkomma någonting jag är stolt över. Vi får se.

As to everything else, ja vad säger man. Just nu känns det overkligt att jag är klar om 5 månader, och det känns ännu mer overkligt att jag sen ska ut och kanske jobba som vårdadministratör. Det finns så lite plats för allt jag vill göra med det yrket, jag vet att jag kan förändra och göra saker bättre, i mikro men kanske i makro. Sjukvården har alltid varit av intresse för mig, jag har velat bli läkare och jag har velat jobba med läkemedel. Ett tag var jag inne på medicalrep men sen kom jag på att jag suger på att sälja in saker. Min framtida yrkesgrupp är en lustig en, många original och en hel del förlegad syn och ovilja till förändring. Alla idéer jag har lär möta motstånd och jag kan inte ensam förändra en organisation. Men med ett par terminers ekonomistuderande och en hel del jävlar anamma tror jag att jag en dag kommer att kunna göra någonting bra för vår välfärd, om det finns något kvar av den (vi kommer aldrig bli USA, länder med betydligt sämre ekonomi och levnadsstandard har hundra gånger bättre sjukvård än dom och jag tror inte att vi kommer låta folk dö av hjärntumörer bara för att försäkringsbolagen är sjuka). Jag får storhetsvansinne ibland och tänker att jag kan flytta berg. Sen slås jag ned av min ständige vän självförakt och vet att jag kommer vara en grå mus som aldrig tar initiativ.

Men trots det tror jag på mig själv. Min arbetsplats före Eniro uppskattade mig för att jag kom med bra idéer om förbättring och jag gjorde rutiner bättre på den korta tid jag var där. Men det ska mycket till för att ändra på saker. Kanske hamnar jag inte ens i sjukvården. Ingenting av det jag drömt om eller velat har någonsin blivit av. Det tog mig 6 år att avsluta gymnasiet och det enda jag har lyckats med är att jag alltid fått de jobb jag sökt. Man vet aldrig vart man hamnar i livet.

Nu börjar jag bli för mörk så jag avslutar. Som alltid är jag inte så nere som det låter, livet är bra och snart är det helg.

Kram Ew.

Man har aldrig riktigt tid att bara vara. Städa, plocka, plugga, jobba, duscha, laga mat. Men egentligen är det ju inte sant. Allting handlar om att ta sig tid. Något jag sällan gör, och det stör mig. De gånger jag tänker på att bara vara, läsa en bok med tända ljus eller se en film, ska jag bara en massa saker. Som Alfons pappa. Min pappa var inte sån. Han levde istället. Kanske lite väl mycket ibland, men ändå var det sällan vi inte gjorde. Boken blev alltid läst, fredagsmyset med mat framför TV:n eller promenad till Greken för en kebab. Han målade i timmar, skrev eller läste. Jag snittar på max 5 timmar i veckan för allt det där. Min DN Söndag blir aldrig färdigläst innan nästa kommer. Alltid något.

Men för det mesta är mitt hem städat och rent, min tvätthög är inte så stor och badrummet är aldrig sunkigt. Handdukarna är alltid rena och ungen sover i pyjamasar med roliga motiv. Alltid något.

Jag är dålig på att ta tid för mig själv och jag tror minsann att jag ska bli bättre på det. Jag ska bara skruva upp en hylla och organisera om garderoberna först. Och fixa i bokhyllan och sy upp gardinerna. Men sen, efter att diskmaskinen är tömd och sängen bäddad och efter att dom där påsarna i hallen är bortforslade och kökstapeterna är köpta, DÅ ska jag ta tid för mig själv.

Godnatt.

Kram Ew.

Det har varit rörigt de sista 2 veckorna, i huvudet. För första gången på länge är jag tacksam för min psykolog och den hjälp hon generar. Nu när läkarbytet svävar i luften är det tryggt ha en kontakt att luta sig mot.

Det är många saker som gjort att det varit drygt. Praktiken i Boden och dom ekonomiska svårigheterna det medförde är en. En annan var ett obehagligt möte på jobbet. Båda sakerna löste sig, praktiken blir på Björkskatan här i Luleå, ekonomin löste sig och mötet gick bra. Ändå satt en ångest vidrigare än på många, många år kvar. Kanske var den värre för att jag alltid medicinerat, på egen hand eller med läkares hjälp, när det blivit lite drygt. Numera tar jag ju ogärna piller överlag (förutom dom livsviktiga då, och paracetamol som jag missbrukar). Så där satt jag och fattade INGENTING. Men sen fick jag mens och läget klarnade lite grann. Var det alla tunga, svåra saker som i kombination med mens som gjorde det? Mycket möjligt. Samtidigt så har jag ju varit med om värre. Med skillnaden att då hade jag någon form av hormonbehandling, vilket jag inte har nu. Och nä, vi ska inte ha barn, precis tvärtom. Nåväl. Nästa månad när det är dags vet jag ju mer. Men minst gemensamma nämnare ni vet.

Men så hittade en blogg idag. En tjej som är 22 och diagnostiserades med samma Bippo2 som jag när hon var 16. Och har ångest till och från än idag. Vilket känns drygt, eftersom att liksom alla människor avskyr jag ångest. I vanliga fall fungerar det att göra som funkar för mig, kolla på TV, ut och springa eller träna, hålla mig borta från böcker och musik. Men den här gången var det kört. Men nu är den borta, så skumt! Som en förkylning ungefär :)

Så känner jag ibland att det är för mycket sjukdom, jag tänker mycket på det. Hela tiden försöka komma ihåg att ta medicin vid rätt tidpunkt och fundera på om jag är upp eller ned om jag sover mer eller mindre. Oftast är jag som vanligt, men ändå ska jag tänka på om det är något annat. Så förbannat tröttsamt! Länge sen jag var sjuk nu, sist blev när mina Litiumhalter visade sig vara nära förgiftningsgräns, och det kan jag ju inte rå för. Men samtidigt läskigt att det kan gå sådär fort. Jaja.

Allt annat är dock bra, skolan under kontroll, lite väl lite jobb men det är okej, praktik som börjar på måndag och känns kul. Mycket kvar att få rutin på, VAS tex, som är så ologiskt ful och tjorvigt så det finns inget annat sätt att lista ut hur det funkar än att nöta in. Ingen logik vilket driver mig till vansinne. Men det går ju. Dom räknar väl med en ny grafisk version 2011 och med lite tur blir den mer logisk så man slipper skämmas. Och ändå är det mest välutvecklat och innehåller ler delar än något annat program i samma kaliber, och vi får bra pengar när vi säljer det vidare. Men ändå, mupp-program. Däremot ska sägas att det är grymt patientsäkert och patientinriktat. Men fult. Och ologiskt.

Ska lägga mig nu faktiskt, blev mest trams nu :)

Kram Ew.

Min ventil och något som räddat mig många gånger, fått ordning på mina tankar fler gånger än jag kan räkna. Och det bästa är att allt är mina ord, mina lösningar och mina sanningar.

Hösten kom, och nu står vintern utanför dörren. Jag glömmer hur kort hösten här är, man har precis vant sig vid att sommaren är slut och plötsligt är det oktober och vinterdäcken måste på. Jag såg fram emot hösten och vintern, förra hösten och vintern var härlig och full av förväntan. I år är det lite annorlunda. Jag ser fortfarande fram emot allt, få se ungen leka i snö och man får gosa ned sig i soffan. Det bästa med praktiken kommer vara att inte ha en massa skola och jobb hängande över sig på kvällarna. Men det kostar på, det är lång väg till Boden och det blir långa dagar och korta helger.

Det är så mycket som har hänt i år och jag har svårt att landa tror jag. Den där ångesten, förtvivlan och totala hopplösheten jag kände förr om höstarna finns inte kvar alls. Tvärtom var förra hösten den första som jag mådde riktigt bra, faktiskt mådde jag bättre förra hösten än jag gjorde under våren och sommaren! Men ändå, det är som att motgångar och saker som ska göras och fixas inte riktigt går så lätt som det gör resten av året.

Min tröst är ju att jag har någon väldigt bra vid min sida att luta mig mot, som alltid säger att det blir bra; och det blir det. En annan tröst, om än en väldigt läskig en, är att tiden går fort fort numera och det blir vår snart igen. I slutet av Mars blir jag klar med skolan, och sen är framtiden och förhoppningsvis ett bra jobb mitt mål.

Nu ska jag sova, ännu en tenta imorgon. 2 kvar efter den, och 2 uppsatser. När det är klart är det bara 2 moment kvar – 9 veckor praktik och examensarbetet. Och ja – det gör mig rädd och ger mig ont i magen att tänka på men det kommer bli gjort, det vet jag ju :)

Kram Ew.

1 oktober ska 6 uppgifter vara inne. Dagen innan är det tenta i diagnosklassificering, vilket jag faktiskt finner intressant :)

Sen är det den där andra grejen som händer också.

H fick ju öroninflammation igen, och jag misstänker att det sprack där inne i örat. Igår VÄGRADE hon ta Kåvepeninet med fruktsmak, och det vi lyckades tvinga i barnet spydde hon upp. Så imorse ringde jag för att få ut det vanliga penicillinet utan smak, eftersom att man då bara behöver ge 5ml istället för 10ml, mindre mängd att tvinga i. Efter att ha blivit avbruten av en sjuksköterska som menade att “det inte finns i min värld att en 2åring får bestämma om hon ska ta penicillinet eller inte, det är bara att tvinga i henne” kunde jag, jävligt förbannad vid det här laget, förklara att jag bara ville ha den andra, så att det blev mindre mängd att just tvinga i. Kärringen mjuknade och trippade snällt till doktorn för att ordna recept. Tyvärr kunde sagda doktor inte läsa utan skrev ut 2×5ml när det ska vara 3×5ml, eftersom att vi har något viktigt att göra på torsdag som kräver att hon är friskt. Att man ska behöva göra allt själv för att det ska bli rätt. Nåväl.

Så förberedd på strid och med back-up närvarande fyllde jag sprutan med vitt geck och visade Festisen som var priset efter medicinen idag. Och ungen sväljer allt utan en min. JAG får kvälvningar av Kåvepenin, men back-upen hade en poäng; den med fruktsmak luktar rutten jag vet inte vad. Så problem solved.

Nu ska jag fortsätta läsa boken som jag ska bygga en av mina uppgifter på, när det är klart ska jag stryka över det viktigaste i en text för en annan uppgift, post-it märka kapitel i en stor fet bok till en annan uppgift och sen får det vara nog. Måste ta med H till skolan imorgon och skriva en sista glos-diagnos i engelska och sen är jag klar med den kursen också. Praktik om 3 veckor, i Boden dessvärre. Jag hatar Boden.

Så god natt på er!

Kram Ew,