JustEw

Nu är jag något på spåren. Ett långsiktigt mål börjar ta form. Än är det långt kvar men jag tror faktiskt att jag äntligen hittat vad jag vill göra.

Jag har gått igenom alla möjliga små och stora drömmar men aldrig funnit drivet eller ett riktigt mål. Här är några av alla drömmar jag övergett at olika anledningar, som lathet, brist på tro på mig själv och en förmåga att tänka att det inte går:

dansare, läkare, rädda-världen människa i form av civilingenjör, diplomat (nästan roligast och omöjligaste av alla), sjuksköterska, lämedelsförsäljare, farmaceut. Och det är bara några :)

Nu är det annorlunda. En blandning av ekonom, sjukvårdsrelaterad personal och lite av den där rädda-världen (i mikro) grejjen och en del annat ligger i grunden.

Så nu kan drivet ta sin form.

Jag ska förändra världen. Den enda drömmen jag aldrig gett upp.

Godnatt.

Kram Ew.

Eller faktiskt ganska ofta, nuddar jag vid tanken om hur hamnade jag här. Men sen lämnar jag den ganska snart eftersom att det inte går att svara mig själv på den tanken.

I morgon skriver jag den här utbildningens absolut sista tenta. Det “enda” som återstår är praktik och examensarbete. Båda ger mig lite ont i magen och jag förstår inte hur jag ska lyckas skriva arbetet eller hur dom 5 veckor jag saknar av praktiken ska kunna bli av. Men jag tänker att det nog går, om jag sätter igång med examensarbetet på måndag. Jag vet vad jag vill göra den på men jag måste skriva en plan och se om det är genomförbart. Mitt andra alternativ är att skriva en skrivbordsstudie om någonting, det torde inte vara svårt att hitta ett ämne som intresserar mig inom sjukvården, och inte heller har jag svårt att hämta information och skriva ihop en rapport. Men det känns tråkigt på något sätt. Jag vill förändra någonting och jag vill åstadkomma någonting jag är stolt över. Vi får se.

As to everything else, ja vad säger man. Just nu känns det overkligt att jag är klar om 5 månader, och det känns ännu mer overkligt att jag sen ska ut och kanske jobba som vårdadministratör. Det finns så lite plats för allt jag vill göra med det yrket, jag vet att jag kan förändra och göra saker bättre, i mikro men kanske i makro. Sjukvården har alltid varit av intresse för mig, jag har velat bli läkare och jag har velat jobba med läkemedel. Ett tag var jag inne på medicalrep men sen kom jag på att jag suger på att sälja in saker. Min framtida yrkesgrupp är en lustig en, många original och en hel del förlegad syn och ovilja till förändring. Alla idéer jag har lär möta motstånd och jag kan inte ensam förändra en organisation. Men med ett par terminers ekonomistuderande och en hel del jävlar anamma tror jag att jag en dag kommer att kunna göra någonting bra för vår välfärd, om det finns något kvar av den (vi kommer aldrig bli USA, länder med betydligt sämre ekonomi och levnadsstandard har hundra gånger bättre sjukvård än dom och jag tror inte att vi kommer låta folk dö av hjärntumörer bara för att försäkringsbolagen är sjuka). Jag får storhetsvansinne ibland och tänker att jag kan flytta berg. Sen slås jag ned av min ständige vän självförakt och vet att jag kommer vara en grå mus som aldrig tar initiativ.

Men trots det tror jag på mig själv. Min arbetsplats före Eniro uppskattade mig för att jag kom med bra idéer om förbättring och jag gjorde rutiner bättre på den korta tid jag var där. Men det ska mycket till för att ändra på saker. Kanske hamnar jag inte ens i sjukvården. Ingenting av det jag drömt om eller velat har någonsin blivit av. Det tog mig 6 år att avsluta gymnasiet och det enda jag har lyckats med är att jag alltid fått de jobb jag sökt. Man vet aldrig vart man hamnar i livet.

Nu börjar jag bli för mörk så jag avslutar. Som alltid är jag inte så nere som det låter, livet är bra och snart är det helg.

Kram Ew.

Man har aldrig riktigt tid att bara vara. Städa, plocka, plugga, jobba, duscha, laga mat. Men egentligen är det ju inte sant. Allting handlar om att ta sig tid. Något jag sällan gör, och det stör mig. De gånger jag tänker på att bara vara, läsa en bok med tända ljus eller se en film, ska jag bara en massa saker. Som Alfons pappa. Min pappa var inte sån. Han levde istället. Kanske lite väl mycket ibland, men ändå var det sällan vi inte gjorde. Boken blev alltid läst, fredagsmyset med mat framför TV:n eller promenad till Greken för en kebab. Han målade i timmar, skrev eller läste. Jag snittar på max 5 timmar i veckan för allt det där. Min DN Söndag blir aldrig färdigläst innan nästa kommer. Alltid något.

Men för det mesta är mitt hem städat och rent, min tvätthög är inte så stor och badrummet är aldrig sunkigt. Handdukarna är alltid rena och ungen sover i pyjamasar med roliga motiv. Alltid något.

Jag är dålig på att ta tid för mig själv och jag tror minsann att jag ska bli bättre på det. Jag ska bara skruva upp en hylla och organisera om garderoberna först. Och fixa i bokhyllan och sy upp gardinerna. Men sen, efter att diskmaskinen är tömd och sängen bäddad och efter att dom där påsarna i hallen är bortforslade och kökstapeterna är köpta, DÅ ska jag ta tid för mig själv.

Godnatt.

Kram Ew.

Det har varit rörigt de sista 2 veckorna, i huvudet. För första gången på länge är jag tacksam för min psykolog och den hjälp hon generar. Nu när läkarbytet svävar i luften är det tryggt ha en kontakt att luta sig mot.

Det är många saker som gjort att det varit drygt. Praktiken i Boden och dom ekonomiska svårigheterna det medförde är en. En annan var ett obehagligt möte på jobbet. Båda sakerna löste sig, praktiken blir på Björkskatan här i Luleå, ekonomin löste sig och mötet gick bra. Ändå satt en ångest vidrigare än på många, många år kvar. Kanske var den värre för att jag alltid medicinerat, på egen hand eller med läkares hjälp, när det blivit lite drygt. Numera tar jag ju ogärna piller överlag (förutom dom livsviktiga då, och paracetamol som jag missbrukar). Så där satt jag och fattade INGENTING. Men sen fick jag mens och läget klarnade lite grann. Var det alla tunga, svåra saker som i kombination med mens som gjorde det? Mycket möjligt. Samtidigt så har jag ju varit med om värre. Med skillnaden att då hade jag någon form av hormonbehandling, vilket jag inte har nu. Och nä, vi ska inte ha barn, precis tvärtom. Nåväl. Nästa månad när det är dags vet jag ju mer. Men minst gemensamma nämnare ni vet.

Men så hittade en blogg idag. En tjej som är 22 och diagnostiserades med samma Bippo2 som jag när hon var 16. Och har ångest till och från än idag. Vilket känns drygt, eftersom att liksom alla människor avskyr jag ångest. I vanliga fall fungerar det att göra som funkar för mig, kolla på TV, ut och springa eller träna, hålla mig borta från böcker och musik. Men den här gången var det kört. Men nu är den borta, så skumt! Som en förkylning ungefär :)

Så känner jag ibland att det är för mycket sjukdom, jag tänker mycket på det. Hela tiden försöka komma ihåg att ta medicin vid rätt tidpunkt och fundera på om jag är upp eller ned om jag sover mer eller mindre. Oftast är jag som vanligt, men ändå ska jag tänka på om det är något annat. Så förbannat tröttsamt! Länge sen jag var sjuk nu, sist blev när mina Litiumhalter visade sig vara nära förgiftningsgräns, och det kan jag ju inte rå för. Men samtidigt läskigt att det kan gå sådär fort. Jaja.

Allt annat är dock bra, skolan under kontroll, lite väl lite jobb men det är okej, praktik som börjar på måndag och känns kul. Mycket kvar att få rutin på, VAS tex, som är så ologiskt ful och tjorvigt så det finns inget annat sätt att lista ut hur det funkar än att nöta in. Ingen logik vilket driver mig till vansinne. Men det går ju. Dom räknar väl med en ny grafisk version 2011 och med lite tur blir den mer logisk så man slipper skämmas. Och ändå är det mest välutvecklat och innehåller ler delar än något annat program i samma kaliber, och vi får bra pengar när vi säljer det vidare. Men ändå, mupp-program. Däremot ska sägas att det är grymt patientsäkert och patientinriktat. Men fult. Och ologiskt.

Ska lägga mig nu faktiskt, blev mest trams nu :)

Kram Ew.

Min ventil och något som räddat mig många gånger, fått ordning på mina tankar fler gånger än jag kan räkna. Och det bästa är att allt är mina ord, mina lösningar och mina sanningar.

Hösten kom, och nu står vintern utanför dörren. Jag glömmer hur kort hösten här är, man har precis vant sig vid att sommaren är slut och plötsligt är det oktober och vinterdäcken måste på. Jag såg fram emot hösten och vintern, förra hösten och vintern var härlig och full av förväntan. I år är det lite annorlunda. Jag ser fortfarande fram emot allt, få se ungen leka i snö och man får gosa ned sig i soffan. Det bästa med praktiken kommer vara att inte ha en massa skola och jobb hängande över sig på kvällarna. Men det kostar på, det är lång väg till Boden och det blir långa dagar och korta helger.

Det är så mycket som har hänt i år och jag har svårt att landa tror jag. Den där ångesten, förtvivlan och totala hopplösheten jag kände förr om höstarna finns inte kvar alls. Tvärtom var förra hösten den första som jag mådde riktigt bra, faktiskt mådde jag bättre förra hösten än jag gjorde under våren och sommaren! Men ändå, det är som att motgångar och saker som ska göras och fixas inte riktigt går så lätt som det gör resten av året.

Min tröst är ju att jag har någon väldigt bra vid min sida att luta mig mot, som alltid säger att det blir bra; och det blir det. En annan tröst, om än en väldigt läskig en, är att tiden går fort fort numera och det blir vår snart igen. I slutet av Mars blir jag klar med skolan, och sen är framtiden och förhoppningsvis ett bra jobb mitt mål.

Nu ska jag sova, ännu en tenta imorgon. 2 kvar efter den, och 2 uppsatser. När det är klart är det bara 2 moment kvar – 9 veckor praktik och examensarbetet. Och ja – det gör mig rädd och ger mig ont i magen att tänka på men det kommer bli gjort, det vet jag ju :)

Kram Ew.

1 oktober ska 6 uppgifter vara inne. Dagen innan är det tenta i diagnosklassificering, vilket jag faktiskt finner intressant :)

Sen är det den där andra grejen som händer också.

H fick ju öroninflammation igen, och jag misstänker att det sprack där inne i örat. Igår VÄGRADE hon ta Kåvepeninet med fruktsmak, och det vi lyckades tvinga i barnet spydde hon upp. Så imorse ringde jag för att få ut det vanliga penicillinet utan smak, eftersom att man då bara behöver ge 5ml istället för 10ml, mindre mängd att tvinga i. Efter att ha blivit avbruten av en sjuksköterska som menade att “det inte finns i min värld att en 2åring får bestämma om hon ska ta penicillinet eller inte, det är bara att tvinga i henne” kunde jag, jävligt förbannad vid det här laget, förklara att jag bara ville ha den andra, så att det blev mindre mängd att just tvinga i. Kärringen mjuknade och trippade snällt till doktorn för att ordna recept. Tyvärr kunde sagda doktor inte läsa utan skrev ut 2×5ml när det ska vara 3×5ml, eftersom att vi har något viktigt att göra på torsdag som kräver att hon är friskt. Att man ska behöva göra allt själv för att det ska bli rätt. Nåväl.

Så förberedd på strid och med back-up närvarande fyllde jag sprutan med vitt geck och visade Festisen som var priset efter medicinen idag. Och ungen sväljer allt utan en min. JAG får kvälvningar av Kåvepenin, men back-upen hade en poäng; den med fruktsmak luktar rutten jag vet inte vad. Så problem solved.

Nu ska jag fortsätta läsa boken som jag ska bygga en av mina uppgifter på, när det är klart ska jag stryka över det viktigaste i en text för en annan uppgift, post-it märka kapitel i en stor fet bok till en annan uppgift och sen får det vara nog. Måste ta med H till skolan imorgon och skriva en sista glos-diagnos i engelska och sen är jag klar med den kursen också. Praktik om 3 veckor, i Boden dessvärre. Jag hatar Boden.

Så god natt på er!

Kram Ew,

Det känns som att jag borde skriva något om henne. Och hennes konst. Jag har tänkt på det, har 10 inlägg i huvudet som jag tänkt skriva. Men det har inte blivit så. Det blir för nära.

För det hade kunnat vara jag på den där bron. Nä, inte som en del av ett konstverk, utan som Anna Odell då för drygt 15 år sen. Då när hon var där på riktigt. Och nej, jag har aldrig blivit tvångsomhändertagen (reds anm; då första gången på psyket, då var det tvång, men jag ville ju själv, men om jag inte hade velat hade jag inte själv fått bestämma. Det är också 10 år sen nu).

Till skillnad från vad många menar och vill tro så är jag faktiskt begåvad med en diagnos som påverkar mitt liv, och har påverkat mitt liv, i otroligt stora proportioner. Det är en diagnos (gillar inte ordet sjukdom trots att den upptäcktes för 9 år sen) som kostat mig otroligt mycket. Det har kostat mig pengar (ha ha), stolthet, glädje och flera år som borde varit så annorlunda från hur dom var. Framförallt har det kostat mina älskade nära och kära allt det där också. Faktum är att jag ibland undrar om det inte hade varit bäst med en liten LPT där i allting. Det är så många jag sårat, som kanske inte ens vet om att jag var, är, sjuk. Så många som förtjänar en ursäkt. Hands up, här är den -  Förlåt.

Jag pratar inte längre om Fru Bipolär som någon som är borta. Hon är här, jag lever med henne varje dag. Jag är på min vakt (någon annan vaktar faktiskt mer än mig) och jag förväntar mig inte att hon är borta för evigt. Realist. Sannolikheten att jag kommer bli inlagd på vårdintyg är liten, men som ALLA med en kronisk psykisk sjukdom är det inte omöjligt. Det finns ingen som kan säga att dom aldrig kommer drabbas av en psykos. Det händer faktiskt. Jag har sluppit.

Anna Odell. Vad tycker jag?  Det är viktigt att psykvården sköter sitt uppdrag. Det är viktigt att patienter behandlas med respekt oavsett om dom tror att dom är bästa vän med Gud eller bara vill dö. Det är viktigt att lagar följs. Anna Odell drog igång en debatt. Men var det konst? Jag har inte sett konstverket själv och jag tror inte att det kommer visas här. Så just det kan jag inte uttala mig om. Men jag skiter i vilket, det där får konstvetare och Konstfack avgöra. För mig gjorde hon något ingen annan kan göra – hon visade hur det fungerar ibland. Inte så bra kan man ju konstatera. En journalist kan ställa frågor och gräva, en utredning kan göra detsamma. Men för att visa, måste man verkligen visa. Uppdrag Granskning, Insider och Kalla Fakta har dolda kameror, som Anna. Men det hon gjorde var, är, olagligt och jag kan förstå det. Att hon blev dömd.

Men för mig, som är så bipolär att Ewelina är en synonym för sjukdomen emellanåt, var det här något bra. Jag fick ut något av det hon gjorde. Sen får folk tycka att jag är dum i huvudet, det skiter jag i. Hoppas Anna också gör det.

Läs resten av det här inlägget »

Jag nu är det såhär att jag är helt såld. Jag är 26 år gammal och jag är helt SÅLD. Som en liten unge som just upptäckt godis har jag i september upptäckt moppen. Synd att det är ungefär 1 månad kvar man kan köra, men ändå.

Och så har jag varit sjuk, jävligt risig. Svininfluensan och det står jag för, så var det. Snäll som en jävla hund har jag isolerat mig och kurerat mig. Inte frisk ännu, men om ett par dagar :)

En grej när man har influensa är att man är så fruktansvärt trött… Så nu ska jag lägga mig och så kanske jag kan få till ett blogginlägg imorgon igen, om jag är riktigt riktigt duktig.

Kram Ew,

Tentor, uppsatser, barn, förkylningar, operationer, ännu mer skola och ännu mer sjukdomar, träning, mat, städning, vänner och ja ni förstår :) Mycket Facebook också :)

Sen undrar jag hur landstinget kan ha en faktureringsavgift på en faktura jag inte fick välja att få? Jag FICK inte betala kontant. Tänker nog vägra betala den avgiften, någon måtta får det ändå vara.

Hade inget mer att gnälla på än så, vad har hänt? Har jag blivit positiv!?

Men en bra sak – norrsken igår. Älskade, vackra norrsken. Älskade, vackra stad :)

Ha en bra dag!

Kram Ew.

Skrev just svenskaprov. Och det gick. Vilket är chockerande eftersom att det var grammatik det gällde, något jag är helt värdelös på. Jag kan förvisso SKRIVA rätt (förutom här, så berätta inte för min lärare om den här bloggen, då blir det IG direkt) MEN vad allt heter vet jag icke. Det har aldrig gått att få in i mitt huvud vad ordklasserna betyder, oavsett smarta ramsor och sånt. Allt rimmar ju för f*n på samma saker så hur ska jag kunna veta vad som är vad!? Jag är sylektiker på grammatiska termer, så är det bara. Men nu fungerade uteslutningsmetoden, plus att de få sidor jag hann kika på minutrarna innan provet råkade vara sånt som kom med på provet :) 85 p av 125 möjliga vet jag är rätt, ett godkänt alltså. Men jag har vg i alla ämnen till dagens dato så risken är ju nu att betyget i svenska går ned till g. Det är att gå från högsta till lägste godkända betyg det… Fast vi har ju bara 2 nivåer iofs. Men ändå! Får svettas fram till vi slutar så att jag får ihop det där betyget, vill inte låna dyra pengar för att sen inte få de betyg jag VET att jag kan få

Nu börjar jag låta som en elitist så nu sätter jag punkt för det ämnet.

Jag skulle vilja diskutera svininfluensan, men tänker inte göra det, blir långdraget… Men generellt sett börjar jag bli rätt trött på folks ibland rätt idiotiska teorier och hejsan hoppsan. Bara definitionen av en influensa verkar vara svårt att få fram, vissa anser en influensa vara något man i princip dör av, medan andra referrerar varenda liten feber eller nysperiod till att vara influensa. Vi kommer inte drabbas av den nya digerdöden. Men om folk klarade av att nysa i ärmen på tröjan, snyta sig och se till att ha rena händer hyffsat ofta så skulle allt bli mycket lättare. Men jag håller med – definitionen av den här influensan går isär. Aftonbladet säger att vi dör som flugor och på sjukvårdsupplysningen menar man att man knappt behöver märka av den. Så ska vi alla stanna hemma vid minsta tecken på förkylning? Skulle iofs vara effektivt, alla skolor skulle få stänga pga personalbrist, alla arbetande föräldrar skulle få stanna hemma så arbetsverksamheten generellt skulle typ stanna av, vilket är vad man räknar med att det kommer bli ändå när Digier förlåt Svininfluensan slår till. MEN då utbryter ingen Pandemi och vaccinet kan i bästa fall avbeställas och i värsta fall kastas men då sparar vi in på kostnaden av själva stickandet. Brilliant. Suck.

Se, inte så långdraget.

Så, resten av dagen. Mer svenska, sen lunch, sen engelska, sen anatomi sen förberedande lektion till examensarbetet, sen jobb. Jävla sugdag. Men det är den värsta på hela veckan, så det är ju bra att börja med den så blir det baaara bättre sen :)

Nu ska jag använda mina sista 20 minutrar innan svenskan drar igång igen till att skriva klart en debattartikel. Eller skriva klart, har inte ens börjat ännu, var för upptagen med annat förra veckan :)

Kram Ew.